Mest minns jag dramat på Hornsgatan

32 resenärer om dagen, i snitt, klagar på SL:s bussförare. Det är en siffra som bör begrundas.
Jo, jag har också mött ilskna män och kvinnor bakom ratten, såna som kört ryckigt och slarvigt – och någon gång alldeles fel. Det var en sen höstkväll som vi hann långt ut mot Lilla Essingen innan föraren vaknade upp och insåg att han glömt svänga höger ut mot Fredhäll, där 62:an hör hemma.

Fast då skrattade vi mest, allihop. Och sedan var chauffören så hygglig att han stannade lite hipp som happ längs hela Rålambshovsvägen, där folk ville stiga av.
Det gick förmodligen stick i stäv mot reglementet, det också.

Men mest, nu talar jag om busschaufförer, har jag mött de som har änglars tålamod. Med tanke på hur vi resenärer beter oss:
Alla som stått och väntat på bussen, allt surare, men sedan absolut inte kan komma ihåg var de la sin biljett. Kanske i vänsterfickan. Eller måhända i den lilla väskan. Eller i den stora.

Och alla som kastar sig in i bussen, precis när den ska gå. Som absolut bara måste med. Som pressar sig in. Och efter dem kommer nästa – och nästa. Plus en barnvagn och nu måste chauffören rycka in eftersom ingen i bussen orkar hjälpa den stackars mamman med vagn och kassar, plus en treåring som redan försvunnit in bland alla ben.
Men mest minns jag chauffören som stannade bussen på Hornsgatan. Som vägrade köra en meter till, om inte den berusade, rasistiske mannen som öst glåpord över honom först stigit av.
Chauffören, som hade invandrarbakgrund, satt stilla. Den berusade mannen, som också hade invandrarbakgrund, satt stilla. Fram tills han började slåss – och busschauffören ringde efter hjälp.
Vi passagerare suckade mest och klagade över förseningen.

Först när jag kom hem, med en annan buss, skämdes jag över vår flathet. Varför reste vi oss inte som en man – eller kvinna – och föste ut bråkstaken?