Oj, all denna konstiga konst

Det händer något konstigt i Skåne – där jag just nu befinner mig – varje påskhelg. Då åker folk nämligen runt på Konstrundor.
Jo, jag tror säkert att många är konstintresserade, kanske till och med konstälskare.
Men sedan finns alla de andra. De som mest vill ha ett trevligt utflyktsmål. De som ränner ut och in i konstnärsateljéer och konstnärshem, där det visas tavlor och skulpturer, grafik och ”studioglas”, foton och keramik – ja, allt vad konstnärer runt om i landskapet har åstadkommit.
Sedan förra påsken.

Själv har jag sett BIPs, Britt-Ingrid Perssons, skulpturer i Kivik, de som inte ens ingår i ”rundan”. Sedan stannar jag hemma bakom min syrenhäck, avstår från trängseln och bilköerna, hittar ett gammalt Aftonbladet, från i torsdags, och undrar vad som egentligen är konst.
För där läser jag om den New York-baserade konstnären Itziar Okariz som snart ska kissa, stående, på en utställning i Umeå. Det kallas installation och definieras som ett uttryck av konstnärlig verksamhet.
Riktigt vad som skiljer konst-kissande från vanligt kissande förstår jag inte. Mer än att Okariz står upp, fastän hon är kvinna.

Andra konstverk som ”tänjt gränserna” är den finska teatergruppen Guds teater som en gång kastade bajs på publiken.
Och den ryske konstnären Oleg Kulik som låg naken, kopplad i en hundkoja, när han inte kastade sig över folk och bet dem i benen.
Naturligtvis är jag gammaldags och fördomsfull som tycker att detta är rent trams. Hellre ser jag en älg i motljus än någon som kissar på golvet.
Även om älgen kan vara ren skit den också, som konst betraktad.