Hur många lyckas ha långtråkigt?

Långfredagen. En gång, om jag minns rätt varade det till långt fram på 70-talet, var detta en dag för icke-synd. En dag för eftertanke. En dag då biografer och dansställen var stängda.

Man skulle gå i kyrkan. Eller hålla sig hemma. I stillhet.
Som barn minns jag urtråkigheten. Att det var en dag som liksom aldrig tog slut. Ungefär som julafton, fast den var bara evighetslång fram till kvällen, då när tomten äntligen kom och det underbara och efterlängtade började.
På långfredagen kom igen.

Nu inser jag lyxen.
Idag kommer inte ens morgontidningarna ut. Stormen har bedarrat, åtminstone här i södra Sverige där jag befinner mig. Högmässan är över, för de som gick dit.
Kvar finns tid för eftertanke.
Långtråkighet.
Jag känner snart ingen som klarar av att ha långtråkigt.
Jag själv, minst av alla.
Trots att jag vet att det är just ur långtråkigheten som något nytt kan födas.
Telefonen fungerade inte när vi kom fram till sommarhuset. Telia lovar att felet kan vara åtgärdat någon gång nästa vecka.
Dessa ord skickar jag från grannens telenät.

Ingen tidning. Ingen telefon. Nu släcker jag ner datorn.
Ägnar eftermiddagen åt att göra ingenting.
Hur många av oss lyckas med det?