Tur jag sluppit mig själv som granne

Numera kan man tydligen inte bara välja bostad (om man har tillräckligt med pengar). Man kan också välja grannar. Eller rättare sagt: Man kan undvika områden där det bor människor som man inte vill komma nära.
Kära nån, det är tur att jag aldrig har haft mig själv som granne i ett hyreshus!
Det skulle jag aldrig ha stått ut med.

Tänker inte bara på de där åren med småbarn. Även om de kanske var värst. När sonen kunde gallskrika varannan timme hela natten igenom. Eller, det var goda dagar, vakna runt 5-snåret, jublande glad ,och omedelbart börja hamra och snickra och köra runt med en liten cykel som gnisslade så det hördes genom fyra våningar.
Eller den där perioden när vi hade en tjej inneboende som klampade omkring i trätofflor.
För att inte tala om all musik som dånat, särskilt när det varit föräldrafritt hemma.

Men värst var väl ändå, å det var tack och lov länge sedan, när en kärlek gick i kras och grannarna i det lyhörda huset måste ha följt hela tragedin, från det första grälet som aldrig tog slut.
Minns hur jag mötte en ung nyinflyttad kille i hissen. Blygt frågade han om jag också stördes av ”det hemska” som hände någonstans i huset. Inte vågade jag avslöja att just jag var störningsmomentet – nej, moderligt klappade jag honom på armen och sa att snart skulle det nog bli tyst igen.
Vilket det också blev.
Nu bor jag i ett hus där skilda kulturer samsas på olika våningsplan.
Än så länge har ingen klagat på mig.
Trots att jag är svensk och medelålders och lever ett alldeles vanligt liv.