Kan kalsonger jämföras med gamla kärlekar?

Inte minns jag mycket från skoltyskan, förutom ”Wenn einer eine Reise tut… – ja, att varje resa lär oss något nytt.
Nu har jag varit flera dagar i Köpenhamn och Malmö, jag har insett att det faktiskt går att lämna datorn i sin väska, instängd i en garderob för säkerhets skull. Jag har också stått mitt på Rådhusplatsen i Köpenhamn och grunnat över varför danskarna, som gärna odlar sin civila olydnad, är så extremt laglydiga när det gäller övergångsställen?

Omvänt kan man undra varför vi svenskar, som brukar följa lagar och förordningar innan de knappt har genomförts, ränner som yra hönor mot varje röd gubbe?

Fast det blev lite stressigt över de danska gatorna också. Eftersom flera trafikljus hade nedräkning av de utmätta sekunderna. Det gällde att räkna ut om man skulle hinna över ett lååångt övergångsställe när det bara återstod fyra sekunders frist, typ.

Att läsa nya tidningar är också en upplevelse. Även om samma nyheter valsar runt i samtliga medier. Som den om kalsongsvinnet i Kalmar läns landsting, att nästan hälften av alla sjukhuskalsonger försvinner – därför genomför man en ”kalsongamnesti”, en dag när folk får lämna dem tillbaka. Utan att skuldbeläggas eller bannas.
Ungefär som polisen just har genomfört en vapenamnesti.

Tänk så mycket annat som kunde lösas med samma kreativa åtgärd! Varför inför vi inte amnesti – långt utöver öppet-köp-veckan – när det gäller kläder som inte passar ihop med något annat, böcker som blev urtråkiga efter tre kapitel, tekoppar som inte får plats i köksskåpet, bönor och linser som vi, vid närmare eftertanke, aldrig kommer att äta – ja, långt upp till oäkta män och kvinnor som vi, efter närmare bekantskap, gärna återlämnar där de hör hemma.
Äsch, det där sista var ett skämt.
Men jag tycker om tanken på mer förbarmande med den som ångrar sig. Särskilt som antalet val hela tiden ökar för varje enskild stackars människa.