Jo, det finns skadliga mammor också

Nyss städade vi Pippi Långstrumps kök, min favorit-treåring och jag. Nja, det var väl mest han som for runt där med mattor och kastruller i Villa Villerkulla. Själv satt jag på vedlåren och njöt av hans iver och glada ögon.
Sedan åt vi pannkakor med massor av sylt, lekte oss vidare genom hela Junibacken och diskuterade länge vem som skulle få sitta i vagnen hem.
Han vann, jublande.
Och över hans linhår tackade jag, alldeles tyst, det öde som försett mig med små bonusbarnbarn som påminner mig om hur livet också kan vara:
Att det finns många barn som mår bra och springer runt med glada ögon och spretande hår.

Mitt i den intensiva debatten om barn som far illa är det viktigt att hålla kvar perspektivet. Att inte svartmåla världen totalt.

Många gensvar på min kolumn och blogg bekräftar att barn är en utsatt, och ibland rättslös, grupp i samhället. Andra läsare protesterar över det de uppfattar som en nidbild av fäder, hellre vill de framhålla hur många bra pappor det finns.
Visst, det har ingen förnekat. Men det utesluter inte att några inte är bra.
Det är dem vi talar om just här.

Mammorna då? undrar någon. Varför skriver jag inte om mammor som utnyttjar sina barn, som överskrider gränser. Också sexuella.
För många år sedan gjorde jag det, skrev en hel serie på Idagsidan. Artiklarna väckte rena ramaskriken. Att tala om dåliga fäder är provocerande, att tala om dåliga mödrar väcker den djupaste ångest.

Enklast är att blunda för utsatta barns situation.
Svårast är att öppna ögonen – och hålla dem öppna.