Hur dåligt får barn må?

Några nyheter blir rent skrämmande när de sjunkit in. Som detta att en tredjedel av alla små barn inte knyter an till sina föräldrar på ett normalt sätt, enligt en rapport från Barnombudsmannen.
En tredjedel. Ett av tre barn under fem år.

Vad betyder det?
Varför är det så?
Inte vet jag vad begreppet ”knyter an” innebär i detalj, men jag utgår från att det betyder att barnen inte mår bra.
Förklaringen är också att föräldrarna känner sig osäkra och förvirrade. I relationen barn- föräldrar har alltid funnits ett karbonpapper, känslor och stämningar färgar av sig direkt. Som nyfödd människa har man inte så många alternativ. I samspelet med våra föräldrar föds vi en andra gång, som människor.
Åtminstone i den bästa av världar.

För några månader sedan skrev jag en kolumn om den stress som människor utsätts för, från första stund. Det är bebisgympa och bebisbio och bebisandakt (fast där får de kanske vila lite) – kort och gott utgår man från att en nyfödd har samma behov som en medelåldring.
Några kvinnor blev sura som attan, missförstod medvetet, påstod att jag ville bakbinda föräldralediga mammor hemma vid spjälsängarna.
Självklart var det inte mitt syfte.

Men jag tror vi måste skilja på små människor och arbetsprojekt, på det som kan planeras och kontrolleras – och det som är liv, bortanför kalendrar och tidsplanering.
Som förälder måste man knyta an till sig själv.
Det är åtminstone en nödvändig början.