Å, jag vill diska i sömnen

Åsså ligger man där och precis när man känner att kroppen är på väg att glida in i sömnen – klick – så inser man, gnistrande vaken, att man glömt ringa det där superviktiga samtalet och när man väl ältat det en stund och känner den ljuvliga dåsigheten återvända måste man ändå bara undra vad klockan är och – pling – inser man att den hunnit bli långt över midnatt och då vaknar frågan – o, det blir många frågor – hur i härrans namn man ska klara av morgondagen.
Och barnen.
Och kläderna som måste fixas till deras maskerader/skolfester/utflykter/fotbollsläger. Och gamla mamma som inte fått något besök.
Och ….
Och ….
Redan för tio år sedan, minst, skrev jag om sömnlöshet på Idagsidan. Intervjuade forskare som oroade sig över att allt fler kvinnor, redan då, hade svåra sömnproblem. Låg en natt på Karolinska med elektroder över hela skallen för att mäta min egen sömnkurva.
Minns jag rätt var jag tämligen normal, med elektroderna klistrade mot huvudet. I vanliga verkligheten kan min sömn se ut precis hur som helst. Nu läser jag att preparatet Stilnoct, som står på mitt nattduksbord, kan ge svåra biverkningar. Folk har stigit upp och börjat laga mat mitt i natten. Folk har satt sig i bilen och börjat köra.
Det låter ju inte bra.

Eftersom jag bara tagit en tablett en endaste gång, och då fick panik när jag kände att sömnen tog över så jag var tvungen att stiga upp och hasa mig runt i vardagsrummet för att inte somna, kan jag inte tala utifrån egen erfarenhet.

Det enda jag kan önska är ett piller som får en att göra allt det där man inte hunnit med. Samtidigt som man sover. Utan att man utsätts för några risker: Tänk så praktiskt att vakna och disken är diskad och artiklarna skrivna – medan man sov.

Nu skriver jag i sängen, närmare än så kommer jag inte den frihet som finns när tankar får löpa fritt och fantasin ännu inte blivit klädd i skor och kofta.