Om barnen – och Ola Salo

En gång för många år sedan lovade jag mig själv att det alltid skulle stå en röd ros på min mans nattduksbord. Inte bara som prydnad och kärlekstecken. Nej, också som bevis på att vi hann med varandra och vårt hem. Inte bara rusade runt i ekorrhjulet.

Nu har jag fått en ny markör som visar när allt snurrar för fort.
Det är min blogg.
Sedan i fredags morse, när jag kastade mig med flyg till Malmö för att intervju Ola Salo, har jag haft fullt upp med hans universum. Det som stavas The Ark. (Och som beskrivs mer i dagens Söndagsintervju.)

Någonstans i bakhuvudet har jag tänkt att bloggen blivit hiskeligt försummad, ungefär som den stressade småbarnsmamman tänker att barnen borde ta en rejäl promenad eller åtminstone äta mer morötter.
Nu har jag äntligen dragit ett djupt andetag, tagit mig ut i cyberrymden – och insett att här pågår en stor och VIKTIG diskussion om hur vi hanterar barn som far illa.

När jag skrev min lördagskolumn var jag rädd att debatten efteråt bara skulle handla om krav på bevisföring och rättssäkerhet. Inte om dem jag ville föra fram: Barnen.
Lyckligtvis hade jag fel. Nu blandas tankar, åsikter och erfarenheter – och på min personliga mejl kommer brev från kvinnor som berättar vad de själva blivit utsatta för.

Därför sätter jag själv punkt här, känner att debatten kan få fortsätta ett tag till innan jag kastar in något nytt ämne.

Som Ola Salo lärde mig i fredags, när jag försökte föra vårt samtal vidare eftersom tiden var knapp
– Jag måste få tid att tänka färdigt! Annars blir det bara halva meningar, protesterade han halvsurt.

Ja, låt oss tänka mer på hur vi bättre kan skydda barn som far illa.
Det är inte bara viktigt. Det är bråttom också.