I gryningen förstod jag allt

Vissa nätter är det svårt att sova.
Det är då man kan börja fundera över allt det obegripliga. Bortåt fyrasnåret tyckte jag mig ändå ha kommit fram till några sanningar, inte minst om livet på nätet:

Om jag avslöjar en politisk skandal – då är jag duktig.
Om jag är först med att berätta att XX ska skiljas – då är jag intressant.
Om jag därtill kan avslöja att XX redan mött en ny – då blir jag läst som bara attan.

Om jag försöker beskriva en glimt av kvinnorörelsens historia – då orkar ingen bry sig.
Om jag skriver om mannen som skänkte en miljon till Feministiskt initiativ – då blir det ett härrans liv, veckans Söndagsintervju har redan fått 53 kommentarer, av vilka många upprörs över Claes Deckers givmildhet, eller åtminstone över hans val av bidragsmottagare.

Om jag berättar att nu har jag äntligen fått fram cykeln, som så många andra – då blir jag förmodligen ännu mer läst eftersom det kan kopplas till en nyhet som redan ligger ute.
Om jag däremot skriver, som i går, att när den första vårsolen lyser borde vi alla som är på benen ställa oss en stund i solen och bara tacka för att vi får vara med, en vår till – ja, om jag påminner om denna djupaste grund i våra liv, då blir några rent irriterade och tycker det är tjafs.

Efter alla dessa tankar somnade jag en stund, vaknade och tänkte att jag kanske har fel. Äntligen har jag blivit så gammal att jag kan tillstå att det händer. Att jag har fel.
Alla kommer inte så långt.