Vem ska fixa allt sen?

Väninnan är på konferens. Nyss ringde hon upp mig igen, för tredje gången på en timme. Nej, fel. Hon ringer inte, det är hennes mobil som fått fnatt och ringer upp mig utan att hon själv har en aning.
Efteråt ser det ut som om det är jag som sökt henne.
Det är då hon ringer upp, live, och undrar vad jag vill. Så där håller vi på.
Det kallas kommunikation.

Men det händer att vi undrar vad som händer sedan, när vi knappt vet vem vi har ringt, när vi glömt telefonnummer och pinkoder och knappt vågar gå ut av rädsla för att ha glömt portkoden när vi väl kommer hem igen.
För att inte tala om glödlamporna som måste bytas. Spisen som måste dras fram, åtminstone en gång om året. Gardinerna. Lyften. Omprogrammeringen av alla apparater när världen tagit ett skutt framåt eller bakåt, det vill säga när det blivit sommar- eller vintertid.
Nu talar man om gratis ”fixartjänst” för personer över 75 år. Det låter ju bra. Men vem ska fixa allt innan dess, om vi inte klarar det själva?
Dessutom får detta gratis-fix bara utnyttjas sex timmar per år.
Det är ungefär den tid det tar för mig, idag, att hänga upp en gardin och trycka till ena köksluckan så den sitter rätt.

Kära nån, så länge man har talat om att åldringar inte längre finner sig i att bli utskuffade i marginalen.
Men hallå, när börjar deras uppror?