”…sedan for saxen ner mellan benen”

Hon sitter bredvid mig på tunnelbanan, står bredvid mig i kassan till Konsum, har barn på samma skola, går till samma tandläkare. Men vi har inte samma liv, framför allt har vi inte samma underliv.
Eftersom hon är stympad.

dag börjar Idag-sidans serie om kvinnlig könsstympning, där det i en liten ruta framgår att omkring 2 miljoner flickor utsätts varje år.
Två miljoner.
Varje år.
Siffrorna svindlar.

Måhända hade jag bläddrat förbi artikeln, känt att detta orkar jag inte ta in denna gråfrusna måndagsmorgon. Men nu råkar Ayaan Hirisi Alis självbiografi En fri röst ligga överst på mitt nattduksbord. Satt sent i går, med tårar i ögonen, och läste ”sedan for saxen ner mellan benen på mig och mannen klippte av de inre blygdläpparna och klitoris. Jag hörde det, som när en slaktare knipsar av fettet på ett stycke kött. En genomträngande, obeskrivlig smärta sköt genom benen, och jag gallskrek.”

Ständigt påminns vi om att unga svenska tjejer mår dåligt, vilket säkert är sant. Inte vill jag påstå att varje kvinnoliv är underbart, bara man sluppit utsättas för denna tortyr.
Men ibland behövs perspektiv.

Just idag är jag själv uppriktigt tacksam över att jag råkade födas i ett land, i en familj, där man inte utgick från att små flickor måste renas – med hjälp av knivar och saxar.