Det finns smitpappor också

Jag skriver en kolumn idag om konsten att lära barn stå på egna ben. Att det är detta som är den svåra föräldrauppgiften; att gradvis släppa taget, släppa kontrollen – och utgå från att barnen klarar sig själva. Eller i alla fall kravlar sig upp efter att de stått på nosen.
All den oro som väcks hos en som mamma får man ta hand om själv. Den kan man inte lasta över på ungen. Det är inte barnen som ska trösta oss, vi får allt försöka trösta oss själva.
Genast protesterar en pappa, under signaturen ppokerkungen – jo, han stavar med två p, som menar att det är typiskt ”rödstrumpor” att tro att det bara är mammor som tar hand som barn. ”Finns det inte pappor med i bilden, själv har jag fullt upp hemma. Har inte ni andra pappor det?”

Hoppas väldigt många pappor svarar och håller med.

Att jag själv inte kan stämma in i kören beror naturligtvis på att jag aldrig har varit pappa, bara mamma. Ska jag tala med trovärdighet måste jag utgå från mina egna erfarenheter.

Men alla pappor är hjärtans välkomna att tala om sig själva. Också som motkraft till kvällens sorgliga tema i TV2. Det handlar nämligen om alla frånvarande fäder, om papporna som helt eller delvis bryter kontakten med sina barn – utan att man alltid kan skylla på att mammorna/kvinnorna hindrar dem.. Eller jäklas i största allmänhet.

Det finns, faktiskt, smitpappor också.