Vad kan vi lära av Britney Spears?

Det känns som kvinnor nått en gräns.
Det känns som åtminstone några mycket kända kvinnor inte bara nått sin smärtgräns utan också överskridit den.
Först var tidningarna fyllda av unga Johanna Sällströms plötsliga död. Sedan av Anna Nicoles. Och nu vet jag inte hur många bilder jag har sett på Britney Spears rakade huvud.

Måhända är det fel att dra några paralleller, varje människas lidande är självklart alldeles privat.
Ändå kan jag inte låta bli att undra om pressen ökat, om exponeringen och exploateringen skruvats åt ytterligare några varv när det gäller kända personer. Eller åtminstone kvinnor.

För det är något konstigt som händer:

Samtidigt som de gamla klassiska kraven accelererat – att nu, banne mig är det hög tid att vi blir vackra och smala, att vi har fuktad hy, renrakade ben och alldeles lagom stora bröst – så fortsätter kampen för att fler kvinnor ska ta del av samhällsmakten, att de ska nå styrelserum och chefspositioner. Att de, kort och gott, ska bli subjekt i sina egna liv, inte objekt i andras.

Det är klart att vi stupar, även om vi inte är superkändisar. Just nu har jag fullt sjå med att ta mig igenom dessa sega februaridagar. Kom sedan inte och kräv att jag ska ha vitare tänder, större ögon, mindre mustasch, tjockare hår, smalare läppar – eller åtminstone chans på att maffigt chefsjobb.
Hallå, alla kvinnor. Det är dags att dra i nödbromsen.