När man tänker på sig själv

Jag tänker på mig själv – att det var så bra att Marianne Lindberg De Geer gjorde sin dramatikerdebut högst upp i Målarsalen på Dramaten. Eftersom den är så liten att replikerna hörs. I stora salonger måste jag sitta på helspänn när folk börjar mumla och viska där framme på scen. Annars hör jag inte ett jota. Måhända är det ett ålderstecken. Eller också är dagens skådespelare helt enkelt dåliga på att röra på munnen.
Skärpning, om jag får be.

Jag tänker på mig själv – att det var tråkigt att MLDG:s pjäs med samma namn, som recenseras av Lars Ring i dagens tidning, inte var betydligt kortare, mer komprimerad. Eftersom jag numera inte har min tid till att vänta ut det som inte är något att vänta på. Måhända är detta också ett ålderstecken. Eller också hade hennes pjäs varit en riktig lite pärla, i kortare format.
Jag tänker på mig själv – och inser att jag numera har så höga förväntningar på nyskriven dramatik om mödrar och döttrar. Att jag, varje gång, tror mig kunna lära något nytt. Måhända är detta också ett ålderstecken, att jag fått för mig att jag ska hinna bli lite klokare.
Innan det är för sent.