Idag tänker jag på de hjärtängsliga

Först igår, när jag skulle hålla ett föredrag i Immanuelskyrkan, kom sorgen efter Marianne Fredriksson ifatt mig.
I flera dagar har jag talat och skrivit om henne. Nu stod jag där, längst fram i en fullproppad sal – tack alla ni som kom – och kände att först måste jag säga något om Marianne.

Det var då tårarna brände till bakom ögonlocken.

I dag, på Alla härtans dag, är det därför inte älskande par jag tänker på. Eller ens de som drömmer om en ny kärlek – eller åtminstone en angenäm förälskelse.
De klarar sig ändå, utan både rosor och glada tillrop.

– Hälsan tiger still, sa farmor.
Farmor hade rätt.

Nej, nu lyfter jag i stället fram alla de andra: De sorgsna, vars hjärtan känns nästan krossade. Och de som nyss eller alldeles snart kommer att åka in till ett sjukhus eftersom de har ont i hjärtat, ett tryck över bröstet, och strålningar ut i vänster arm.
Jag har legat där själv, jag vet rädd man blir.

Aldrig någonsin blir de hjärtängsliga och hjärtnupna, de som saknar både hjärtevänner och hjärterum, särskilt uppmärksammade.
Förrän nu.
Kom ihåg att det heter ALLA hjärtans dag.
Om sedan de lyckliga vill hänga på är de hjärtans välkomna