Hej och tack, Marianne

Vi talade om blommor och presenter, att vi kanske skulle ta med mat ut till hennes hus i Österskär.
I går, strax efter lunch, satt jag med Catarina, en gammal kollega från Idagsidan och planerade hur vi skulle fira Marianne Fredrikssons stundande 80-årsdag.

Några timmar senare fick jag veta att hon var död.

Det tar ett tag innan man förstår. Vetskapen att en människa är borta sipprar ytterst långsamt in.
När telefonen började ringa, när kolleger från Aftonbladet, Expressen och här från Svenskan snabbt ville ha min minnesbild av Marianne hörde jag mig rabbla samma ord: Varm och levande. Den som genom Idagsidan införde en helt ny journalistisk i Sverige. Älskad författare, i början till sin egen häpnad – och stora glädje.
Kvinnoperspektiv. Ett direkt tilltal. En dimension av andlighet – ja, allt vad jag nu fick till medan jag samtidigt nöp ihop en pajdeg till den försenade middagen.

Sedan gick jag och la mig, mindes allt det andra: Skratten. Mariannes mod att ändra inriktning på den artikelserie som vi diskuterat fram en hel dag, frustande stegade hon in på redaktionen morgonen efter, svepte med sin vackra blå kappa, ropade på väg till sitt skrivbord: Å, nu vet jag. Vi gör så här i stället!
Och vi suckade lite bakom skrivbord och skrivmaskiner men lockades ut till nya diskussioner – och insåg förstås att hon hade rätt, igen.
Dessutom gav hon sig inte.
En historia finns från hennes barndom i Göteborg, den är alldeles sann och handlar om det där året när hon varje eftermiddag fick stryk av de fina pojkarna från Långedrag.
Hennes mamma grät och beskärmade sig. Hennes pappa tog ner henne i källaren, på två kvällar hade han lärt henne lägga en rak höger och en vänsterkrok. Dagen efter använde hon sina nya lärdomar. När hon mötte killgänget la hon ifrån sig skolväskan, slog ner bråkstakarna – och gick belåtet hem. Med pappans ord ringande i öronen: Du kan vad du vill. Ge dig aldrig.

Det är så jag minns Marianne Fredriksson. Som den som kunde så mycket. Och aldrig gav sig.
Fram till i går, när döden hann ifatt henne.
Hej och tack, Marianne.