Nu letar jag efter tecken

Gick nyss förbi en liten pojke på stan, klädd i bävernylonoverall och tjock mössa. Sådana pojkar finns det många av. Det speciella med just denna pojke var att han hade en stor glass i handen. Som han njutningsfullt slickade på, trots kyla och snömodd.

Han påminde mig om våren.
Man måste vara uppmärksam på tecken.

Väninnan som sov över förra veckan stegade in med en stor blomsterbukett klockan halv tio på kvällen. På sin kvällspromenad hade hon passerat en blomsteraffär som var öppen. Hon såg det som ett tecken.
De vita liljorna prunkar fortfarande i mitt fönster mot söder.

Inte vet jag om vi blir lyckligare av att leta tecken. Men vi blir mer uppmärksamma på vardagen. Och på våra önskningar, vad vi verkligen vill ska hända – och inte hända.

Denna mulna lördag är det vår jag längtar efter. Pojken med glassen fick mig att minnas hur det känns, sedan, när ljuset äntligen återvänt.

Varför inte stänga av datorn och sätta er, rätt upp och ner, och fundera över vad ni mest av allt längtar efter.

Lördagar är bra dagar för tankar som behöver plats.