Nog katten måste vi våga gå ut

Inte tyckte min mamma om att jag flyttade till Stockholm, då för länge sedan. För hon visste minsann hur det var. Att där satt man, intet ont anande, i en tunnelbanevagn och vips hade man fått en spruta i benet. Med knark eller så.

Nu läser jag att nästan var tredje kvinna på Kungsholmen är rädd för att utsättas för brott, enligt en alldeles färsk undersökning. Det man, bland annat, jämför med är männen i Skärholmen. Bland dem är bara 23 procent rädda för att något hemskt ska hända dem på gator och torg.
Egentligen förstår jag inte hur vi kvinnor kan acceptera denna rädsla. År efter år. Att vi alltid hastar hem i mörkret – om vi nu inte tar taxi – att vi undviker parker och tomma tunnelbanevagnar och …
Listan kan göras oändlig.
En gång fanns förslaget att just första, eller var det kanske sista, tunnelbanevagnen skulle stå för kvinnofrid. Precis som man propsade på bättre upplysta parker och ytterstadsområden, för att öka tryggheten.
Ändå händer ingenting, förrän kanske nu.

Hallå alla kvinnor, och män också för den delen. Hitta på egna förslag. Ställ egna krav på era stadsdelsförvaltningar. Rädsla krymper människor till tummetottar, begränsar våra liv.
Nog katten måste vi våga gå ut, även på kvällar och nätter. Nu startar jag VVR, Vägra Vara Rädd.
Finns det någon som vill vara med?