När Strindberg kom till Saltön

Drömde i natt att Strindberg kom till Saltön, att han steg iland på bryggan och tog några bestämda kliv rakt in i Carin Mannheimers tv-historia.
Vad som helst kan bevisligen hända när man gett sig ut i cyberrymden.

Måhända har jag de senaste dagarna sett alldeles för många relationsdramer, Dödsdansen på Dramaten tillhör de klassiskt magnifika och nu stegar Örjan Ramberg runt på scen som en gormande lillebror till Jarl Kulle. Eller möjligtvis Keve Hjelm. Hans bråk med hustrun Alice, dvs Stina Ekblad, känner varenda frånskild igen, även om tjafs i verkliga livet sällan lockar till lika många skratt.

I tv-serien Saltön händer något annat. Eller rättare sagt: Där händer ingenting. Jo, människor älskar och hatar, lider och njuter men allihop verkar vara sprungna ur den bohuslänska graniten runtomkring. Fyrkantiga. Stenålders.

En gång, när serien startade för flera år sedan, var jag sur för att Carin Mannheimer fick skärgårdsbor att framstå som fån. Vi som är födda på öar måste värna om vår värdighet. Nu sitter jag där i tv-soffan och är inte sur ett dugg. Bara undrande och nedstämd över att Carin Mannheimer och Ulla Skoog, för att inte tala om Tomas von Brömssen, inte lyckas få ihop något som lyfter över det vintergrå havet. De är ju så BEGÅVADE, kan så mycket mera – utan hjälp av Strindberg.

Han gick förresten bara en sväng på ön och tog sedan båten tillbaka igen. Precis innan jag vaknade.