Sammanfattning av USA-äventyret

Löpning på hemmaplan. Skönt att vara tillbaka i Stockholm igen, här längs Kungsholmen med Stadshuset och Riddarholmskyrkan i bakgrunden. Den här vägen springer jag varje dag till jobbet. Sveriges vackraste löpväg?

Löparäventyret är över. Det här blir mitt sista blogginlägg i Svenska Dagbladet. Men eftersom läsarintresset var så stort och många vill att jag fortsätter kommer jag att skriva varje söndag på min egen hemsida, www.suneson.se. Det blir ungefär som tidigare, allt mellan himmel och jord kring min löpning, fast nu på hemmaplan. Nästa blogginlägg kommer den 30 september.

Det är skönt att vara hemma igen. Cirka 100 dagar borta från familjen och jobbet är lång tid. Abstinens? har många frågat. Nej, det tror jag inte. Är det slut så är det slut. Efter mitt föra USA-äventyr, löpningen mellan Chicago och New Orleans, hade jag inga som helst problem att återvända till det "normala" livet igen.

Helt klart gick allt bättre än jag vågat drömma om. Inga skador, knappt några skavsår, inga olyckor, bara vänliga människor, inte rånad, utrustning som höll, löpsugen varenda dag och en familj hemma som aldrig knorrade utan gav mig full uppbackning liksom tusentals läsare som också gav mig 100-procentigt stöd. Herregud, det är ju helt otroligt! Till detta skall också läggas att jag hade en väldig tur. Och ibland undrar jag faktiskt om inte amerikanernas alla böner för att det skule gå bra för mig också hjälpt mig.

Vad jag själv faschinerats av är att en såpass gammal kropp (59 år) ändå klarar att springa cirka 500 mil oavbrutet under 95 dagar, dessutom i en temperatur sällan under 30 grader och också långa perioder på hög höjd med tunn luft. I genomsnitt har jag alltså sprungit cirka 5,3 kilometer per dag och som längst 84 km.

Jag har sagt att sträckan var it 500 mil men förmodligen är den något längre. Min vägmätare på joggingvagnen la av efter halva sträckan så nu håller min bror Jan och jag på att med hjälp av datorn göra en ny avståndsberäkning. Ganska mycket jobb och nu mäter vi avstånden mellan de platser jag övernattat men exkluderar alla felspringningar och andra utvikningar, alltså en något försiktig beräkning.

Många tror att det är själva löpningen som är det besvärligaste, att springa 5-6 mil varje dag måste vara knäckande. Men det är det inte, jag har haft en fantastiskt fin återhämtning och väger nästan på grammet lika mycket som när jag åkte iväg (61,3 kilo). Det besvärligaste har i stället varit allt annat vid sidan av löpningen, främst osäkerheten att inte finna övernattningsställen varje dag. Det har varit stressande och även ett antal felspringningar och åskoväder har varit hemska upplevelser.

Ändå har jag aldrig haft en tanke på att ge upp. När det varit som dystrast har det alltid dykt upp en lösning. Jag har också haft från första stund en väldigt positiv syn på det mesta. Att hänga upp sig på småsaker går inte. Jag har också litat på människor till 100 procent. Jag har ibland mött hemska typer men visar man dem respekt blir man vänligt bemött och får hjälp. Innerst inne är alla människor snälla och vem skulle vilja var dum mot en stackars krake som bara frågar efter vägen?

Du som läst mina blogginlägg förstår att jag gillar den amerikanska attityden till tokstollar. Det spelar inte så stor roll vad du gör, bara att du gör något och ger järnet. Amerikanerna har alltså älskat vad jag gjort och det har hjälpt mig väldigt. Till ett sådant land vill jag gärna återvända.

Vad blir nästa äventyr och skall du nu skriva en bok? har många frågat. Inget är bestämt men jag är själv lite förvånad över att jag redan börjat tänka på en ny koninentlöpning. Att t ex springa kust till kust längs Australiens sydkust lockar och idag tog jag fram kartboken och fann att sträckan är ungefär lika lång som den jag nu avverkat. Andra alternativ är en långlöpning ner genom hela Europa. Någon bok blir det nog inte, hur många skulle vilja läsa en sådan?

Jag har inte räknat på vad äventyret kostat inklusive utrustning men det lär röra sig om cirka 100 000 kronor. Billigt eftersom det känns som jag fått tiofaldigt tillbaka. Det har varit skönt att slippa ha sponsorer och inte vara beroende av någon. Det är friheten jag sökt – och fått. Väldigt roligt har det dessutom varit att så många sagt att de blivit inspirerade av mig och satt igång att springa. Då har ju den här i sak "meningslösa" löpningen ändå haft någon betydelse.

Löpningen har gjort mig lugnare. Jag tror också att jag fått en mera positiv inställning till mina medmänniskor. Och jag har lärt mig att ingenting är hopplöst- det finns alttid en lösning på alla problem.

Keep on running!