Jag klarade det!

Äntligen Atlanten! Jag kastade mig i ett varmt Atlanten vid framkomsten till Virginia Beach. Vågorna gick höga och några hajar såg jag inte skymten av.

Vid 8.30-tiden idag fredag kastade jag mig i Atlanten. Efter 95 dagar och cirka 500 mils löpning utan en enda vilodag har jag sprungit tvärsöver USA, från staden Florens i Oregon till Virginia Beach i Virginia.

Herregud, det är nästan ofattbart, är min första tanke. Jag, gamle gubbe har gjort det! Kanske är jag rent av världens äldste som sprungit tvärsöver USA utan följebil eller annan hjälp, statistiken är dock inte helt tillförlitlig. Av de cirka 175 som klarat bedriften har bara cirka tio procent gjort det som ensamlöpare. Jag och Rune Larsson kan räkna in oss i denna exklusiva skaran.

Att just vara ensam så många dagar är det svåraste. Många tror annars att löpningen är problemet. De enda svårigheter jag egentligen haft har varit allt som har att göra med övernattningar, att hitta hotellrum etc. Att inte veta om jag har någon stans att sova har ibland varit väldigt påfrestande.

Om jag haft ett heltidsjobb har löpare med följebil ett halvtidsjobb. De slipper att knuffa en vagn framför sig, kan springa så långt de orkar och sedan sova i bilen och de får massage, mat och all kringservice. Därmed vill jag inte nedvärdera deras insatser, det är hårt nog, men det här är mycket tuffare- och roligare!

Jag känner mig lättad att det hela är över. Egentligen har trippen varit "onödigt" lång. Från början bedömde jag chanserna att lyckas till 60 procent (men det sa jag inte till någon). Efter tre veckors löpning utan skador var jag rätt övertygad om att det skulle gå vägen, i alla fall rent fysiskt. Men jag har inte vågat ta ut några segrar i fröskott.

Det känns som jag legat på ungefär 80 procent av min kapacitet. Jag skulle förmodligen ha kunnat springa cirka en mil längre varje dag och därmed komma upp i drygt 6 mil om dagen i genomsnitt mot nu 5,2. Men rent praktiskt har det inte gått eftersom jag inte hittat motellrum. Så här i efterhand spelar det heller ingen roll och kanske var det ändå bra att jag hade lite reservkraft kvar.

Sliten? Inte det minsta! Jag har aldrig varit så här stark och kanske blir det en joggingrunda redan ikväll på strandpromenaden här i Virginia Beach.

Lycklig? Ja! Det här kommer jag leva på hela livet. Det jag mest faschinerats av är att kroppen kan anpassa sig efter så här höga träningsmängder, den tunna luften i Wyoming på 3 000 meters höjd och värmen, de flesta dagar har temperaturen legat runt 30 grader. Men jag har älskat värmen och aldrig haft några vätskeproblem.

Utan ett 100-procentigt stöd från min familj hade det här aldrig gått. Sophia, min fru, har trott mera på mig än jag själv. Och bloggen och alla era uppmuntrande kommentarer har också betytt mycket. Därför har jag aldrig känt mig riktigt ensam.

Jag räknar med att det här äventyret har kostat mig drygt 100 000 kronor. Men jag har fått tillbaka det tiodubbla, jag värderar det här till över miljonen.

Nu vill jag hem till familjen. Men jag har ännu inte köpt någon flygbiljett så jag stannar väl några dagar här i Virgina Beach och tar det lugnt. Ikväll blir det en flaska champagne som överlämnats av vår USA-korrespondent Karin Henriksson. Läs hennes artikel i lördagens Svenska Dagblad!

Keep on running!