Man ber för mig så jag klarar backarna

Backar, backar, backar och jobbigt, jobbigt, jobbigt. Men de lövträdsbeklädda bergen där lönnen dominerar är otroligt vackra och gör löpninegn aningen lättare. Bilden från highway 33 strax utanför staden Elkins.

Ännu en 5-kilometare i starkt nerförslut väntar. Någon planmark fanns inte, det var bara backar. Det gick inte att springa uppför men nerför gick någorlunda även om det frestar hårt på lårmusklerna fram.

Jag springer på highway 33 i rena ödemarken, iförd en reflexväst som några vägarbetare strax innan skänkt mig. Det lyser från fönstren i en liten vit träkyrka vid sidan av vägen och ut strömmar några människor med pastorn i spetsen och bibeln i handen. Jag får höra guds ord och man skall be för mig i det lilla samhället Onego (30 invånare) i West Virginia. Löpningen går med ens mycket lättare.

Innan har jag sprungit i det mest underbara landskap man kan tänka sig. Bergen är höga och lövträdsbeklädda och backarna långa och branta, som längst 5-6 kilometer. Naturligtvis oerhört jobbigt, kanske en av mina värsta passager under den här trippen, men också en av de vackraste. Ibland springer jag i tunnlar av lövträd. Det blir väldigt mycket gång den här dagen, det är omöjligt att springa uppför backarna men nerför går hjälpligt. Jag får muskelvärk i vänster långfinger när jag måste hålla inne handbromsen i alla nerförslut och gången i uppförsbackarna ger mig lite ryggvärk när jag måste luta mig mig framöver vagnen.

Men jag klarade det! Seneca Rocks, där jag nu befinner mig, var en fin skalp. Dagens löpning/gång blev hela 78 kilometer. Om två dagar är jag inne i Virginia!

Som alla nu förstått är det Virginia och Virgina Beach som gäller, inte att springa till Washington eller Delaware, som några föreslagit. Jag valde den längre och tuffare vägen. Varför? Jo, det är öppet hav jag vill kasta mig i. Jag stod i de jättelika dyningarna i Stilla Havet utanför Florence i Oregon den 11 juni och xx september skall jag kasta mig i Atlanten.

Löpningen går alltså otroligt bra, jag har hittills inte haft en enda vilodag och jag är inte det minsta sliten. Jag är själv förvånad över vilken fantastisk maskin människokroppen ändå är. Jag tänkte särskilt på det efter en av långbackarna idag. Uppe på toppen stod en lastbil och kokade medan jag ångade förbi!

Gårdagens distans: Bridgeport-Belington 53 km

Dagens distans: Belington-Seneca Rocks 78 km

Keep on running!