Blixtarna skrämmer mig

Skakad och dyblöt har jag anlänt till Clinton efter att ha upplevt det värsta åskovädret någonsin. Halva stan var strömlös och sirenerna från utryckningsfordona bidrog till krigsstämningen.

-Are you homeless?

Sheriffen i staden Clinton (7 500 invånare) ser nästan ut som om han vill köra mig till finkan direkt. Jag har stannat för att fråga var jag kan hitta ett motell. Jag har precis upplevt ett fasansfullt åskoväder med fräsande blixtar ovanför huvudet. Så utlämnad till vädrets makter har jag aldrig varit, dessutom helt ensam på vägen eftersom highway 10 var avstängd på grund av en broreparation men jag som joggare kunde ändå ta mig över bron.

Hemma brukade vi skoja om en bekant som var så rädd för åskan att han kröp under soffan när det var oväder. Nu förstår jag honom fullständigt. Idag var jag nära att gå ner i den "åskställning" som tv:s väderkanal lärt mig. Jag övervägde också att knacka på i ett hus för att ta skydd men det fanns inga hus i närheten.

Jag känner mig väldigt utlämnad i detta enorma land när vädrets makter är emot mig. Då önskar jag att jag hade en följebil att krypa in i. Tar jag då för stora risker? Kanske, men skulle jag stanna hemma när man på tv säger att risken för oväder är 30 procent, ja då skulle det inte ha blivit mycket löpning de två senaste veckorna.

Idag var det "bara" 89 F (32 grader) men luftfuktigheten var 100 procent. Det blev därför svårlöpt, jag känner det genom att mjölksyran kommer vid minsta ansträgning. Jag råkade också tappa bort min löparkeps och märkte att utan keps rinner svetten ner i ögonen och svider förskräckligt. Snyft, ny keps står på inköpslistan.

Keep on running!