Rekordlång distans

-Dagens rätt är T-bone steak, tyckte jag servitrisen sa på matstället i Bliss.

Jag hade vikit av från motorvägen efter tre mils löpning och det vattnades nu i munnen på mig. Här skulle ätas rejält för det skulle bli en lång varm dag för mig. Men vad är det som kommer in på bordet? Ett par stekta smörgåsar med något kletigt emellan och som troligen var rökt böckling. Och jag som inte äter böckling! Men det gick ner och det var till och med ganska gott. Konstigt, man accepterar det mesta när man lever underr så här extrema förhållanden. Ibland tycker jag det handlar om rent överlevnadsinstinkter.

Just maten är det man mest tänker på när man springer ute på vägarna. Och så naturligtvis om man skall hinna fram till motellet- om det nu finns ett sådant- innan det blivit mörkt. Har de senaste dagarna börjat dricka mer sportdryck (Gatorade), som jag späder ut till hälften med vatten. Drycken har helt klart en prestationshöjande effekt, att bara dricka vatten skulle inte gå.

Det jag hittills sett av Idaho imponerar inte. Ett ganska fult och kargt lanskap, lite odlingar och knappt några hus här heller. Men när jag vek av från Interstate 86 och in på HW 30 över Hageman Fossil Beds (nationalmonument med över 4 miljoner år gamla fossiler av hästar/zebror) var det det vackra Idaho jag fick se; små vattenfall, sjöar, grönska och vackra canyons Snake River grävt ut och ett märkligt gammal simmhall som värms upp av de varma källor som finns här i trakten. På tal om fossiler- de gamla damer jag språkade med på ett bibliotek i en av dessa småorter kan nästan gå in under den kategorin också. Fast dom var mycket hjälpsamma.

Gårdagens etapp blev 80 km, dagens betydligt kortare.