Äntligen Idaho!

Idag sprang jag över Snake River och lämnade därmed bakom mig Oregon, min första delstat som tog exakt två veckor och drygt 70 mil att avverka. Jag vill minnas Oregon som delstaten med den snabbt skiftande naturen, med de höga bergen, ofta brunfärgade och ökenartade, men också med skogar med jättelika tallar och alla dom gröna dalarna, kanske inte så bördiga, men där man försökte med vattenspridare få grödan att växa. Jag sprang genom ödsliga trakter och det var en relativt fattig jordbruksbefolkning jag mötte. Vårgårda, Säffle, Bollstabruk, för att nämna några svenska småsamhällen, framstår som rena lyxmetropolerna jämfört med de hålor jag här sett. Även om USA är ett av världens rikaste länder så slår deras småsamhällen inte våra motsvarigheter.

Min tystand under fyra dagar beror på att jag befunnit mig i internetskugga. Jag har börja vänja mig vid sunkiga motell , usla campingplatser och sjabbiga matställen. Men USA är också kontratsernas land, där du för en billig penning tar in på rena lyxmotellen för 300-400 kronor natten och äter en brakmiddag för samma peng som en svensk torftig lunch kostar. Detta skrivs från La Qinta In i staden Calwin ett par mil från gränsen till Oregon och några mil väster om huvudstaden Boise. Här fattas mig inget, en luffare som jag uppskattar detta överflöd ibland. Även här gick man med på att ge mig "löparrabatt" på rumspriset så motellet får höga poäng i min motellranking. Du följer väl den härintill?

Jag tror att Idaho blir lättare att klara av än Oregon. Det jag hittills sett är ett mycket grönt Idaho, åkerfält efter åkerfält där man odlar majs och vete. Och jag som trodde detta var potatisstaten i USA. Klarar jag också av Idaho blir jag kanske innehavare av ett nytt svenskt rekord: mannen som sprungit 50 svenska mil på en amerikansk motorväg. Idaho lär vara enda delstaten i USA där cyklister, gångare och löpare får visatas på Interstate. Idag stegade jag in på en fridfull polisstation i staden Parma (1 771 invånare) för att få regleran utredda. Varken de två poliserna eller polischefen visste men efter att ha slagit i några böcker fick jag veta att jag var välkommen att springa på Interstate. En polisman skrev till och med ut ett papper med trafikparagrafen jag kan visa upp om jag skulle bli stoppad.

Löpningen går fortsatt bra och jag känner mig väldigt stark. Men hur detta äventyr skall sluta, det kan ingen veta. Det är kanske det som gör det här helgalna äventyret så spännande.

Hoppas att ni fortsätter att fråga allt mellan himmel och jord som har bäring på min löpning. Alla skall få svar.

Keep on running!