Munich we have a problem

DAGAR KVAR: 14 Europa har sitt Houston, ett toppmodernt rymdcenter utanför München där anrops-ordet ska bli Munich. Nå’n som har hört talas om det? Tänkte väl det. Däri ligger ett europeiskt problem.

Jämfört med den amerikanska allmänhetens uppslutning, den ryska allmänhetens stolthet och den kinesiska allmänhetens fanatiska eufori (tyvärr med Nordkorea-vibbar), så har rymdutforskningen aldrig riktigt tagit sig i Europa. Hur många vet t ex att ESA är det europeiska Nasa? Tack vare Fuglesang är det många fler i dag än förra månaden, men likt förbannat har ESA svårt att nå ut.

Jag har själv hört svenska rymdforskare beklaga sig över att Nasa är ”mycket bättre på sånt”. De är besvikna över att egna och europeiska framgångar i rymden inte uppmärksammas medan den amerikanska får många spaltmeter. Och visst har de rätt, men då kanske man ska försöka lära sig av Nasa. Man behöver ju inte bli glättig amerikan på kuppen. Några exempel:

Kontrollcentret utanför München har funnits i flera år, men standardkommunikationen på esa.int är översiktsbilder och några chefer som berättar hur svårt allting är i rätt komplexa ordalag.

Bilder, filmer och artiklar om det amerikanska rymdprogrammets kontrollrum visar i högre utsträckning människorna som verkligen gör jobbet och de får spela ut i sin naturliga miljö. Ta till exempel Mars-robotarnas landning (kan beskådas i filmen Roving Mars som går på Cosmonova just nu). I bilderna från kontrollrummet har du den vetenskaplige ledaren vars ögon brinner av engagemang, du har den ansvarige teknikern i långt grått hår som definitivt var med på 60-talet och som verkar ha en del olika typer av växter i sin trädgård fortfarande och du har den unge rockabilly-killen som kämpar med sina utmaningar. Ingen administratör så långt ögat når. Inga långa utläggningar, men ansiktsuttryck, karaktärer och riktiga människor och äkta öronbedövande glädje när Marsroboten landar.

När ESA lyckades med den än mer fantastiska prestationen att landa Huygens-sonden på Saturnus måne Titan 2005 så var kontrollrummet smockfullt med dignitärer som ville spegla sig i glansen och som samtidigt verkade undra var de var och vad som hände. De som verkligen gjorde jobbet såg man knappt skymten av. Hade de jublat hade väl dignitärernas champagneglas riskerat åka i marken.

Ett annat aktuellt exempel är när ESA ska presentera motsvarigheten till ”Roving Mars-amerikanerna” – de som sköter de europeiska rymdfarkosterna runt om i solsystemet. Inför fotograferingen har det här kompetenta gänget baxats ut ur sin arbetsmiljö och därefter tvingats göra ”tummen upp” av fotografen. Alltså, titta på bilden. Vem som helst ser ut som en idiot när denne tvingas göra tummen upp och dessa människor är inget undantag.

Till råga på allt har ESA.int satt rubriken ”the right stuff” på sitt reportage. Amerikanarnas beteckning på sina första astronauter. Det ska vara roligt förstås, men blir bara en misslyckad ironisk kalkering av andra länders rymdprogram och ger ingen känsla för att dessa människor sliter stenhårt med att hålla våra europeiska farkoster vid Venus, Mars, månen och Saturnus.

Europas rymdprogram borde med värdighet kunna vila på våra stora astronomer och våra stora upptäcktsresande. De personer som aktivt för den traditionen vidare borde få synas med sina drivkrafter och visioner utan de ”smarta” kommunikatörernas filter. Köttet och blodet finns, men det syns inte.

Det är därför Fuglesang är viktig för ESA, han lyckas vara av kött och blod, men han behöver få efterföljare. Munich har ett problem. Lösningen kräver bara lite mer självförtroende och lite mindre politik.