”Det är inte bara en dröm längre”

DAGAR KVAR: 21 Medan Christer Fuglesang laddar tillsammans med familjen i Houston i helgen ägnar sig bloggen åt en liten helg-special. Jag lovade att återkomma till debatten om rymden, vad Sverige kan göra efter Fuglesang och vad man kan göra med rymden överhuvudtaget. Kommentera gärna ämnet via länken i slutet av inlägget.

Niklas Järvstråt anser att en månbas måste grävas ner under ytan, i stora ”grottor” med plats för växter, djur och människor. Utsikten får man njuta av via utsiktskupoler. Livet på en månbas blir definitivt mindre av plasma-tv och mer av samspel med djur, växter och verktyg i ett grundläggande arbete för överlevnad. Så småningom kommer man att kunna exportera råvaror till jorden, bygga rymdteleskop, forskningscenter och erbjuda turism. Bild: Shimizu Corporation

Kan människan göra något av solsystemet, nu när jorden börjar bli trång? Det är ett stort och komplext ämne med många åsikter som inte ryms i ett inlägg, För att ändå blixtbelysa det ringde jag upp Niklas Järvstråt i Trollhättan. Han är 44 år och teknologie doktor i materialteknik på Högskolan Väst i Trollhättan. En del av sin arbetstid lägger han på forskning kring hur man skapar en självförsörjande koloni på månen. Mitt samtal med honom ger ett utsnitt av den komplexa verkligheten, från den västsvenska myllan och upp till mångruset.

Hur kom du på idén att forska om en månbas?
När jag började bli klar med min doktorsavhandling funderade jag på vad jag ville göra med livet. Då kom jag fram till tre saker: bilda familj, förstå materialbeteende och hjälpa mänskligheten att ta steget ut i rymdben. För mig är det naturliga nästa steget ut i rymden en självförsörjande bas och en självförsörjande bas hamnar naturligt nog på månen.

Måste man ända till månen, varför inte rymdstationer?
Du behöver resurser för att kunna vara självförsörjande och det finns inte i omloppsbana utan du måste transportera upp det någonstans i från. Månen har resurser och har också fördelen att det finns en gravitation, om än liten. Steget är mindre från jorden till månen än från jorden till omloppsbana.

När är det realistiskt att tro att man kan ha en permanent bosättning på månen?
Nasa planerar ju att etablera sig på månen 2018. Det tror jag är realistiskt. Innan en en närvaro där är självförsörjande får man nog vänta 10 år till.

Man Nasa har ju inte samma vision som du har med en självförsörjande bosättning, eller?
Nasa:s planer, de offficiella, handlar mer om en utpost än om en koloni som jag förordar, men Nasa är samtidigt öppna och lyssnar på idéer om hur man kan göra den mer självförsörjande.

Hur jobbar du med det här?
Jag har hållit på i tolv år i huvudsak som en fritidssyssla. Jag har haft finansiering av och till, från Nasa och från Högskolan Väst här i Trollhättan. Vår specialitet på forskningsgruppen på Högskolan Väst är tillverkningsteknisk forskning och det är ju en väldigt viktig del i det här att bli självförsörjande.

Då handlar det om att använda mångrus för att tillverka en kniv till exempel?
Precis, vi har ett antal forskningsprojekt på metalluppbyggnad med svetsning. Vi jobbar med att tillverka godtyckliga former direkt från svetstråd. Det skulle man kunna använda för att tillverka lite enklare saker som behövs för mänsklig överlevnad. Ett favoritprojekt som jag skulle vilja ha igång är att tillverka ett svetsaggregat med hjälp av svetstråd. Då har man slutit kedjan.

Svetsaggregat av mångrus, det är ju gjort av järn?
Det finns mellan 5 och 13 procent järn i mångruset.

Men för att starta kedjan behöver du starta någonstans?
Exakt. Vi forskar på vad som är den minsta uppsättningen utrustning som krävs för att man ska kunna uppnå målet att vara självförsörjande. En enkel stenyxa till exempel, med en sådan kan man gå ut och hugga sig en ny bit sten, hugga sig ett träskaft, slå ihjäl ett djur och äta sig mätt och ta en sena från djuret och fästa träskaftet mot stenen och så har man en ny stenyxa. Det är ett självförsörjande produktionssystem.

Men när det gäller biotop-delen med växter och djur och att människorna på månen ska fixa sitt eget käk, hur tittar ni på det?
Vi har en del biologer och odlingsfolk i vårt nätverk, men det är inte fokus på vår forskning just nu. Det finns redan anläggningar som tittar på de biologiska systemen, vilket gör att jag inte satsar på det utan tittar på tillverkningsprocessen istället.

I konsortiet som du leder finns det 64 partners i världen. Det låter som väldigt mycket jobb?
Periodvis är det så, men det är inte så att samtliga 64 sitter och jobbar med saker som jag styr, utan det är mer en intresseförening. Drygt hälften har en aktivitet på gång i projektet. I andra fall har jag en kontaktperson på ett företag som skulle kunna hjälpa till så småningom

Hur upplever du att intresset i Sverige har varit för ditt projekt?
Det är på väg att öka. Det hjälper väldigt mycket att USA uttryckligen sagt att man satsar på månen och Mars.

Vad kan Sverige göra i rymden?
Sverige är ett intressant land i sammanhanget. Vi är litet och neutralt och ofarligt om man säger så och vi har den högteknologi som krävs. Titta bara på sonden Smart-1 som är byggd i Sverige och som är den senaste mänskliga farkost som har nått månen. Det är ett väldigt bra exempel på vad vi kan åstadkomma. Sen har vi inte de ekonomiska musklerna för att bygga en månkoloni, men vi har en ekologisk tradition som kan vara värdefull. Återvinningstänkandet är centralt för en månkoloni.Vi kan inte ha en linjär produktion där en massa saker måste stoppas in hela tiden utan systemet måste vara så slutet som möjligt.

I ljuset av debatten om klimatpåverkan och så vidare kanske din forskning i förlängningen kan användas för att göra livet på jorden mer uthålligt?
Ja, inte bara i förlängningen, de lärdomar man kan utnyttja på jorden kan man ju plocka ut tidigare. Några tillämpningar som jag har tryckt på i olika anökningar är att titta på effektiviteten i olika tillverkningsprocesser och u-landsbistånd. Istället för att skicka en plog i bistånd så skickar man ett tillverkningssystem som gör att de kan göra en egen plog och sedan fortsätta göra andra saker själva.

Är det realistiskt att tro att svenska staten skulle initiera ett brett program, lett av dig, där man forskar på olika applikationer som skulle kunna användas på en månkoloni och som under tiden spottar ut applikationer att använda på jorden. Är det någon idé att tro att något sådant skulle vinna bifall?
Ja, jag tror inte att det är så orealistiskt faktiskt. Rymdsektorn börjar faktiskt bli en kund nu. Det är inte bara Nasa utan även Esa och Japan som börjar fundera på hur man kan bygga baser i rymden. Så på lite sikt finns det möjlighet att sälja systemet om man säger så. Sen är det viktigt att man testar ett sånt här system. Sverige kan inte bygga en månkoloni, men vi kan bygga en testkoloni på jorden och om vi gör det har vi stora chanser att sedan få vara med och bygga på månen. Och det skulle ge oss mycket uppmärksamhnet.

En testkoloni, skulle det då vara liten underjordisk självförsörjande bosättning utanför Trollhättan?
På lite sikt, det är naturligtvis inte första steget. Jag skulle vilja göra demonstratorer först av hur man kan tillverka delar som behövs för mänsklig överlevnad med det material som finns månen, med så lite utrustning som möjligt.

Vad skulle du önska att du hade i dag då? I form av pengar? Vad saknar du?
Jag saknar möjligheten att jobba fokuserat och heltid på detta och det krävs ju 5-10 personer för att göra en hyfsat omfattande förstudie. Diskussioner pågår, men för närvarande har jag inga klartecken.

Söker du då pengar hos Rymdstyrelsen?
De är väldigt fokuserade på existerande tillämpningar, typ sondraketer, satellitsystem och så vidare.

Efterlyser du ett större grepp?
Lite mer långsiktighet i rymdutnyttjandeplanerna kan jag efterlysa. Inte bara försöka förbättra de lite enklare saker som finns i dag. Man borde kunna sikta på att faktiskt utnyttja resurser utanf
ör jorden.

Får du några reaktioner från allmänheten av typen att det är science-fiction, att månbaser inte har något med verkligheten att göra?
De flesta tycker det är spännande, men en rätt vanlig fråga är: ska man inte lösa problemen på jorden först? Jag respekterar folk som tycker det, men jag tror inte att alla problem på jorden någonsin kommer att vara lösta och tycker inte att man kan vänta på det. Tvärtom så tror jag att om man börjar bygga en månkoloni, så kan det lösa en del problem, med håglöshet till exempel, med att man liksom inte har någon egentlig målsättning, att det är konsumera mera som gäller. Om man har ett gemensamt mål som att ta sig ut i rymden så tror jag att det skulle kunna samla en hel del människor och ge lite hopp. De första bilderna från rymden på jorden skapade en oerhörd medvetenhet om den lilla sårbara blå pärla som vi lever på. Om man kan visa att det går att skapa andra små bubblor av liv, så tror jag att det betyder mycket. Och det är inte bara en dröm längre, utan det finns människor som jobbar med det.

Vad har Fuglesang för betydelse?
Jag tror att det är en väldigt viktig opinionsbildare. Det visar att Sverige faktiskt är med i spelet och det är en viktig demonstrator-effekt. Symbolvärdet är väldigt stort.

Till sist. Kommer du själv att besöka den framtida månkoloni du planerar för?
Jag tror inte det är helt omöjligt faktiskt. Det är dyrt, men om Nasa väljer den resursvänliga varianten och utnyttjar mitt tankesätt har jag nog möjlighet att komma med. Jag skulle vilja bli pensionerad på en månbas. Det är lättare att röra sig i den låga gravitationen när man blir gammal.

Efter att jag pratade med Niklas Järvstråt, såg jag att samma vecka som Christer Fuglesang ska upp i rymden håller Nasa en konferens i Houston om resor till månen. Mycket av konferensen kommer att handla om just det Niklas Järvstråt forskar på: ISRU – in situ resources utilization, att utnyttja de resurser som finns på plats för att permanenta mänsklig närvaro utanför jorden. Här finns en engelskspråkig artikel om saken.

Vad tycker du om perspektivet att bygga en bas på månen? Ta chansen att tycka till genom att kommentera inlägget.