Dagenefteranalys

På efterfesten igår pratades det mycket om varför saker gick som de gick i deltävlingen i Linköping.

Vad hände med Ainbusk?

Varför kom Patrik Isaksson inte längre?

Hur kom det sig att Frida Muranius, Caracola och Thérèse Andersson kunde putta undan de äldre, och på pappret, folkkära artisterna?

En teori är att vi nu ser ett generationsskifte i Melodifestivalen. En annan tes är att TV-publiken som röstar vill ha kul. det ska vara lite färgglatt, spektakulärt och spexigt.

Mycket kan man säga om Isaksson och Ainbusk, båda med höga låtbetyg från journalister – bland annat mig – inför lördagens drabbning, men de bjussade inte på något spektakulärt. Stadig snällrock och en varm ballad ger inte så mycket utrymme för upptåg.

Även BWO satsade på show och ögongodis.

Men det kan också vara så enkelt att de som föll bort inte hade låtar som satte sig direkt. En artist har trots allt bara tre minuter på sig att övertyga alla som ska rösta. Kan man inte nynna refrängen redan när den dyker upp för andra gången är det kört liksom.

Oavsett vem man pratade med på den där festen så kom det en analys. Alla har sina egna idéer om vad som är rätt och fel.

Saken är bara att om det vore så lätt, om det existerar ett recept som ger framgång, ja då skulle alla använda sig av det. Och så skulle Melodifestivalen bli betydligt tråkigare.

När jag för egen del tröttnade på att lyssna på alla förklaringar och hypoteser fattade Frida micken. Josefin Nilsson i Ainbusk skulle få höra Dunka mig gul och blå, Muranius hitlåt från 2007. Josefin hade nämligen missat den helt.

Så Frida, redan helt rusig av lycka över sin finalplats i Globen, ställer sig mitt på dansgolvet och bara öser på. Spontant och med total närvaro. Och faktiskt , det räckte med att kasta en blick på henne för att inse vad det var som gjorde att hennes tävlingslåt Upp och hoppa blev en succé. Frida är en naturbegåvning och har en otvungen charm som det nästan går att ta på.