SJ, SJ gamle vän

”SJ, SJ gamle vän, festligt att du lever än/Men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tjut” sjöng trubaduren Stefan Demert en gång i världen. Andemeningen i de där raderna är högst aktuella fortfarande.

07.20 skulle jag hoppa på tåget till Linköping. Tursamt nog var jag tidigt ute för en gångs skull. När jag kommer till Stockholms centralstation råder nämligen förvirring. Ett godståg har spårat ur i Simonstorp. Så det är bök och stök. Tåget jag ska med ska inte gå alls först.

Så vi blir skickade till X2000 till Göteborg.

Men vi hinner bara halvvägs till Flemingsberg innan vi blir uppmanade att kliva av där. Där ska det ordinarie tåget plocka upp oss. Sedan vidtar en kringelkrångig resa runt olycksplatsen. I slutändan är vi en halvtimme sena.

Det är inte hela världen.

Men ingen i SJs personal visste inte något om någonting i princip när vi, ett antal konfunderade resenärer, skulle åka ifrån Stockholm.

Inte bra.

Sedan nämner någon lokal journalist från Linköping, när vi sitter i pressrummet på Cloetta center, att den där olyckan, ja den hände inte ens idag.

Fast det har jag inte hittat några uppgifter om.

Well, well – jag har varit med om värre.

1980, eller om det var 1981, skulle jag åka nattåget till Karlskrona där jag gjorde lumpen just då. Lokföraren somnade. det sk dödmansgreppet som ska stanna tågets framfart om föraren inte är i kontroll fungerade inte.

Tåget spårade ur.

Min vagn och en till slets loss och kastades ut på Stångåbron. Vi var någon meter från att glida ner i vattnet.

En person dog, några skadades allvarligt. Jag spräckte ett ögonbryn.

Så på sätt och vis är jag glad att det ”bara” handlade om ett godståg den här gången. En halvtimmes försening hit eller dit kan man leva med.

Men det vore tacknämligt om SJs interna information fungerade bättre.