Fredagens genrep – fortsättningen

När det börjar närma sig sändning dyker Henrik von Zweibergk, ni vet studiomannen som ser till att allt händer när det ska hända på scenen, för att instruera publiken. Mobiltelefoner av. När Luuk gör si, gör ni så.

Sedan startar allt med en skojig film, en James Bond-pastisch. Den ska jag inte prata för mycket om här, det är roligare om man ser det själv.

Sedan säger det pang och bom, E-Type och The Poodles bränner pyroteknik och ylar Line of fire så det står härliga till.

Flickorna i Face-84 försöker att ge hönsnätsburen ett ansikte men lyckas så där.

Velvet får hyfsad publikrespons på Déjà vu, lite andra chansen-läge för henne kanske?

Brandur smörar på med sömnpillret Lullabye.

Även Michael Michailoff får Scandinavium att klappa.

Men det är uppenbart att Amy Diamond och Thank you är publikens favorit.

När det blir lite mer allvar lyckas Suzzie Tapper göra sin Visst finns mirakel ännu mer rörande. Sätter hon låten under lördagskvällens tävling så kan denna ballad bli en outsider som slåss om en topplacering.

Och så till sist, plymfest med Christer Sjögren. Eviva España släpas genom en bierstube i München av en glatt leende Sjögren.

Eftersom det hela inte är på riktigt blir det lite hittepå med poäng och så.

Pausunderhållarna Nour El-Rafai, som gör knasintervjuer med de tävlande, och Björn Gustafsson, som kör renodlad komik är ojämna. Men mer om det efter kvällens riktiga sändning.

Då ska vi även prata om ett modernt dansnummer som finns med i sändningen.

Kristian Luuk tar sig dock galant genom sina prator.

Sedan skulle saker och ting gås igenom. E-Type och Henke von Z reder ut begreppen här.