Syrien är vår tids spanska inbördeskrig

Frihetsälskande rebeller eller terrorister? Enligt Säpo har minst 80 svenskar rest till Syrien för att strida tillsammans med jihadistiska grupper som al-Nusra-fronten, al-Qaida och ISIS. Fienden är Bashar al-Assad. Och kristna, kurder, shiamuslimer och så gott som alla som inte uppfyller kriterierna för en god muslim. Jihadisternas tolkning av islam är så extrem att majoriteten av världens muslimer inte anses vara riktiga muslimer. I deras umma får mycket få plats.

På ett seminarium om islamofobi jämförde Mehmet Kaplan, gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, svenska jihadister som strider i Syrien med svenska frivilliga som stred i finska vinterkriget 1939-1940 mot Sovjetunionen. Ja, du läste rätt. När finska Hufvudstadsbladet ringde Mehmet Kaplan erkände han förvisso att uttalandet var missriktat och fel – han tycker att ”det är fel att åka ner till en krigshärd”. Alla har rätt att pudla såklart, och jag för min del tvivlar inte på att Kaplan är ärlig. Men i samma panel på seminariet stod Rashid Musa, som jobbar på Ibn Rushd Studieförbund och är ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM), och höll med Kaplan om hans ursprungliga uttalande. Musa menar att de som åker till Syrien inte är extremister på något sätt, utan att de bara åker dit för att hjälpa till. Enligt Musa verkar alltså jämförelsen med vinterkriget vara fullt rimlig.

Det är givetvis struntprat. Runt 10 000 frivilliga svenskar åkte för att hjälpa till när Finland, som endast varit självständigt sedan 1917, invaderades av Sovjetunionen. Det handlade alltså om en invasion från ett främmande land som ville ta över Finland. Det kan inte jämföras med det inbördeskrig som utkämpas i Syrien. Jihadisterna kämpar inte för kontroll av bara Syrien, utan även för att ta över större territorier där de vill införa sharialagar. Finland kämpade för sin egen självständighet, och de frivilliga svenskarna med dem.

En rimligare jämförelse är med spanska inbördeskriget mellan 1936 och 1939. Över 500 svenskar åkte ned för att strida, och de allra flesta stred för den republikanska vänstersidan. Några för Franco. I en artikel i det kommande numret av Magasinet Neo skriver ledarsidans Per Gudmundson om hur konflikten oroade det demokratiska Sverige:

”En jämförelse mellan Spanien och Syrien visar både likheter och skillnader. I bägge fallen rör det sig om en idealistiskt motiverad krigföring för ett högre mål: i Spanien kommunism, i Syrien kalifat. I bägge fallen utgör resenärerna i någon mån även ett säkerhetshot mot Sverige. På 1930-talet fanns hotet om en väpnad femte kolonn inom landet, nu oroar man sig för att veteraner från Syrien ska begå terroristdåd även på hemmaplan.”

Därför gjorde den svenska regeringen i mars 1937 det straffbart för svenska medborgare att delta i inbördeskriget. I dagens Sverige saknas liknande lagar. För ett år sedan yrkade jag på ledarsidan om att man bör kriminalisera terroresorna till Syrien. I dagsläget är myndigheterna nämligen maktlösa eftersom de helt saknar juridiska verktyg. Som Gudmundson påpekar i sin artikel: ”Den mest kraftfulla åtgärd Säkerhetspolisen har att tillgå är att kalla till ett frivilligt (!) samtal.”

Mehmet Kaplan må ha pudlat, men Rashid Musa har det inte. För ett par år sedan sade han liknande saker här i tidningen, angående svenskar som åkte ned till Somalia för att strida för al-Shabab: ”Det är inte konstigare att de valde att göra detta än att svenska unga män och kvinnor väljer att bli soldater i Afghanistan.”

Man vill ju bara hjälpa till lite. Upprätta ett kalifat eller så. Göra sig av med lite otrogna. Jo, tack.

En av nio jihadister som återvänder hem begår terrorbrott, enligt en beräkning av den norske terrorismforskaren Thomas Hegghammer. Jag har inte kollat upp det, men jag vågar gissa att få svenskar som återvände från vinterkriget Finland begick terrorbrott.