Hur svenskt är midsommarfirandet?

Denna närmast förutsägbara fråga har börjat dyka upp i min mailbox, min telefon och lite överallt. Det påstås ofta att midsommar är den svenskaste av alla helger. Men stämmer det? Hur långt tillbaka kan firandet spåras? Är det inte i själva verket ännu ett exempel på kontinental (läs: tysk) kulturimport?

Jag är faktiskt beredd att slå ett slag för midsommarens svenskhet. Av flera skäl.

För det första: oavsett om firandet har stenåldersanor eller inte (vilket många forskare hävdar) är det skriftligt belagt i Norden redan under medeltiden. I isländska sagor berättas om hur kristna härskare söker förbjuda förkristna midsommarritualer och ersätta dem med kristet midsommarfirande. Olaus Magnus berättar om midsommarbål. Ergo: vi har firat (varianter av) midsommar sedan urminnes tid.

För det andra: kristendomens seger ledde till att midsommaren även förknippades med Johannes Döparen. Därmed blev firandet dubbelt redan under medeltiden – dels folkliga upptåg, dels helgonkult.

För det tredje: även konkreta detaljer i firandet, som dansandet och midsommarstången, har medeltida anor, om inte ännu äldre. Vad stången beträffar finns visserligen ett memento i form av hypotetisk tysk kulturimport, men i så fall inträffade denna redan på 1300- eller 1400-talen. Och medan folk på kontinenten reste majstången i början av maj har vi av tradition gjort det långt senare i Sverige – vid midsommar.

Väl att märka delar vi dessa tre punkter med många andra folk, men därtill kommer:

För det fjärde: vi firar inte ens midsommar på samma dag som alla andra, detta enligt ett officiellt svenskt påbud under sistlidna sekel. Den svenska midsommardagen infaller numera alltid på en lördag mellan den 20 och den 26 juni. Övriga, även våra grannar i Norge och Baltikum, firar i regel midsommar den 24 juni, oavsett vilken veckodag datumet infaller på.

För det femte: den nutida svenska midsommarmaten (sill, gräddfil, nypotatis, nubbe och jordgubbar) är resultatet av en specifik svensk kulinarisk utveckling, som på allvar började formas på 1920-talet och som mig veterligen saknar goda paralleller utomlands.

För det sjätte: lägg därtill en uppsjö folkliga sedvanor och allmän vidskepelse som vi kan välja till eller välja bort allt efter behag (till exempel plockandet av sju eller nio sorters blommor och klättrandet över lika många gärdsgårdar för att drömma om den tillkommande; antalet blommor och gärdsgårdar varierar mellan bygderna).

Summa summarum: om det finns någon helg under året som i sin nuvarande form sticker ut i ren svenskhetsbemärkelse, och som därtill har långa bevisliga historiska anor, är det midsommar.