Biståndsministern: ”Det här var inte syftet”

Biståndsminister Gunilla Carlsson är inte nöjd med de kommunala partnerskap som SvD granskat. Hon är självkritisk och vill se mer fokus på resultat i svenskt bistånd. ”Det här har inte lett till de resultat vi vill”, säger hon till SvD:s realtidsblogg.

Är det rimligt att svenska biståndspengar
går till konserter i Sverige, att bygga svenska kommuners varumärken och att
locka turister till Sverige?

– Svenskt bistånd syftar till fattigdomsbekämpning. Men vi har ett brett sätt att se på begreppet. Fattigdom är inte bara avsaknad av mat, skydd och god hälsa, utan också avsaknad av rättigheter och inflytande. Därför vill vi få in fler aktörer inom biståndet, som till exempel kommuner. Vi målet är ju att stärka förmågan för de fattiga länderna, och inte att stärka svenska kommuner. Och här kan man känna att en del av de kommunala partnerskapen inte har lett till det resultat vi vill.

Flera av de aktörer vi pratat
med sticker inte under stol med att det handlar om att knyta kontakter mellan företag
i den svenska kommunen och nya marknader – hur ser du på det?

– Fördelen med kommunerna är att de kan ge hjälp på bredden, och då är näringslivskontakterna en del av detta. Men det är inte huvuduppgiften, och huvuduppgiften är framförallt inte att stärka den svenska kommunens varumärke eller öka antalet jobb i Sigtuna.

Tar man just Sigtuna så gick ju
pengarna där bland annat till att stärka samarbetet mellan två golfbanor – varför
ska biståndspengar gå till det?

– Det är ju ett exempel som jag inte hade fått kännedom om, om det inte varit för
den granskning ni genomfört. Jag förstår om medborgare undrar om det är så här det ska se ut, och jag kan bara hålla med: det här var inte syftet. Men sedan
måste man se allt till sin helhet: har de kommunala partnerskapen långsiktigt
lett till att man har breddat antalet aktörer, att vi fått bättre kvalitet och
bättre resultat. Det måste jag se sammantaget över en längre tidsperiod.

– Äntligen börjar det ställas
frågor om biståndet leder till resultat. Jag trodde när jag kom hit att det
inifrån gick att kräva mer ordning
och reda, bättre styrning av Sida. Men den här världen är rätt så sluten, och
om man ifrågasätter något så blir det en bild av att man är emot hela syftet
och engagementet runt fattiga människor. I somras presenterade jag för första gången
i biståndets 40-åriga historia en resultatskrivelse till riksdagen som i
princip säger att vi inte kan påvisa resultat. Jag är förvånad över att jag
inte fått en tuffare granskning mot mig, men även att fler inte blir upprörda.

Vad beror det på?

– Jag tror det beror på
att det är väldigt svårt att granska eftersom vi inte har transparensen på det här
området. Det är svårt att följa. Men det finns heller ingen tradition av att utkräva
resultat, det finns ingen resultatkultur. Det viktiga har varit att vi engagerar oss och gör stora och fina saker, och då har man glömt hur viktigt det är att kunna säga vad de stora och fina sakerna ledde till.

Vi hittar få konkreta resultat
i de projekt vi granskat. Någon har spelat in en cd-skiva, man har tryckt upp broschyrer, anordnat konserter – på vilket sätt stärker det här demokratin och minskar fattigdome, så ju är själva syftet med de kommunala partnerskapen?

– En cd-skiva, en konsert, oändligt
mycket resor stärker ju inte sig själv demokratin. Men om det ingår i en större
och mer långsiktigt idé så kan det ju vara så att det leder till resultat. Man
måste titta på vad syftet med konserten var: gjorde man den för att nå ett
resultat eller bara för att man hade pengar.

Kent Härstedt (S) anser att rutinerna för de kommunala partnerskapen måste ses över. Håller du med?

– Jag måste se till hur den här
verksamheten i sin helhet tar form och vad som kan återkopplas till oss, och sätta
det sin helhet.

Men vad gör du som ansvarig minister för att öka kontrollen över resultaten i de kommunala partnerskapen

– Det har funnits en kultur där man inte krävt resultat och därför har vi börjat bygga upp det nu. Men det tar viss tid. För min egen del, eftersom jag vet att många både i kommunerna och i utvecklingsländerna velat se mer fokus på resultatet, så kan det ju finnas anledning att titta tidigare på det. Idén är ju inte att de kommunala partnerskapen ska gå vilse i en golfbana, utan se till vad fattiga människor behöver.

I dag granskar Sala-Ida och
ICLD sin egen verksamhet – är det inte ett problem?

– Jo, och det är det i hela
biståndet.

Hur löser man det?

– Vi måste få till en
resultatkultur. Jag ser samma problem i andra delar av biståndet, och det visar
resultskrivningen till riksdagen. Verksamheter måste vara utvärderingsbara mot
målen och kunna härleda resulat- den cirkeln finns inte. Idag handlar det om
att använda pengar och kunna visa att man gjort insatser, men inte behöva berätta
om resultat. Och just de vill jag komma åt. Vi har bara varit ute efter att öka
volymerna och inte ifrågasätter vad vi får för resultat.

I skrivelsen Frihet från förtryck står det att biståndsarbete i
diktaturer och korrumperade länder är komplicerat och att man verkar i svåra
situationer. I vår granskning har vi sett hur Staffanstorp inte nådde sina mål
på grund av missförstånd och samarbetssvårigheter med motparten i Ecuador – är
verkligen kommunala politiker och tjänstemän rätt lämpade att bedriva den
sortens verksamhet i så fall?

– Bistånd är svårt och att det finns exempel på saker som gått bra och
saker som har gått dåligt. Men på samma sätt som en kommunal aktör kan göra
felbedömningar, så kan ju en Sidabyråkrat göra det. Visst kan det finnas en
styrka men det kan också vara en svaghet att involvera Sida. Det finns en poäng
med att träffas på samma nivå, annars blir det lätt att man kommer ovanifrån.
Jag vill ändå försvara – kalla det amatörismen eller vad ni vill– men de kan bära
med sig perspektiv som behövs för att det ska bli relationer mellan människor även
om de inte är biståndsproffs.

Vore det inte bättre om Sida tog kontrollen över de kommunala
partnerskapen – att man från Sidas håll väljer kommuner utifrån deras
spetskompetens. Till exempel Staffanstorp om de har bra kunskaper om
vattenrening?

– Jag vill ha mer konkurrens, man får ju ansöka om de här pengarna och då
kan man få fram kommuner som är duktiga. Kanske kan de hjälpa oss i andra länder.
Jag hoppas att vi utvecklar den sortens kompetenscenter.

I Sigtuna säger kommunalrådet att om inte han skulle söka pengarna så
skulle någon annan göra det. Samtidigt säger han att det är helt absurt att
Sverige ger bistånd till Kina.

– Men det säger väl väldigt mycket om politikern. Om han söker trots att
han inte tror på systemet. Det är ett fel med systemet när det tillåter detta
men han har mig ta mig tusan ett ansvar som initierar det här i sin kommun.

Trots kritik mot de dåvarande riktlinjerna för de kommunala
partnerskapen har den nya organisationen ICLD inte gjort några förändringar i
programmet.

– Det här är mycket väl en brist, jag behöver ta nya diskussioner med
Sida. Man kan söka felen hos mig, jag borde ha förutsett det, jag kanske
hands-on borde ha brytt mig. Här skulle kanske Sida ha bett om vägledning.
Kanske borde jag ha gjort mer på egen hand. Men samtidigt vill vi inte ha en
biståndsminister som micromanagerar. Ni har tittat på 40 miljoner av 30
miljarder. Vi har haft väldigt mycket att styra upp, jag har försökt att gå
efter de stora fiskarna, det är detta som är det är oroväckande. Det jag kan lära
mig av er granskning är att jag kan applicera det här på andra delar. Jag kan
använda mig av er teknik, att gräva i detaljer för att se helheten.

Ett viktigt mål med svenskt bistånd är ju demokratiarbetet. Regeringen
betonar vikten av kontakter med fria organisationer och demokratiförespråkare.
Tar man Vara och Sigtuna så skedde ju kontakterna med just politiker från det
styrande kommunistpartiet i Kina, som t om flögs till Sverige – hur går det ihop
med regeringens mål?

– I svåra miljöer som just Kina så fasar vi ut det klassiska biståndet
men vi har kvar aktörssamverkan för att påverka på det lokala planet. De
kontakter som sker mellan Kina och Sverige är på låg lokal nivå, den är ju inte
med den politiska eliten. Vi exponerar oss på lokal nivå för att vi tror att vi
kan påverka inifrån.

Många läsare har reagerat på att svenskt bistånd finns i Kina. Om
svenska kommuner erbjuder ett samarbete och då vänder sig till regimens företrädare,
legitimerar man då inte den diktatur som man säger sig vilja bekämpa?

– Det här är ett av biståndens dilemma som jag tycker vi diskuterar för
lite. I många länder är det inte bara brist på föda utan brist på frihet. Vi
kan stärka människors egen kapacitet så att de kan bli ansvarsutkrävande. Min
tanke är att vi kommer alltid att finnas i miljöer där vi kan riskera att komma
i närheten av diktatorer. Vi isolerar oss inte men har inga kontakter med
regimen. Paradoxen i Kina är att det finns en extremt utsatt landsortsbefolkning
samtidigt som det är världens starkaste ekonomi. Nu använder vi biståndet för
att vara verksamma där. Gör vi inte det är frågan om vi ska de andra
relationerna med Kina.

Kent Härstedt efterlyser mer resurser till Sadev – håller du med?
– Jag är mycket för att Sadev kan hjälpa oss, de ska hjälpa oss att
implementera resultatkultur. Jag har ingen emot att göra Sadev starkare, man bör
till exempel titta på vem som utvärderar vem. Jag utesluter inte mer resurser
men frågan är hur mycket man mäktar med, Sadev har väldigt mycket uppdrag. Jag
tycker som Kent Härstedt, men frågan är hur man gör det med bra kvalitet. Vi
ska inte ha stora myndigheter som granskar andra stora myndigheter.