”Känns som väldigt felinvesterade biståndsmedel”

Socialdemokraternas talesperson i biståndsfrågor vill se
över rutinerna för de kommunala partnerskapen efter SvD.se:s granskning. ”Så
här lättvindigt får det inte gå till”, säger Kent Härstedt (S) till SvD.se.

Hur ser du på den kritik mot det kommunala partnerskapsprogrammet
som hittills framkommit i SvD.se:s granskning?

– Använder man biståndsmedel måste man kunna visa på
resultat – det får inte bli sandlåda för all möjlig verksamhet, det är inte
acceptabelt. De här projekten ska medverka till utveckling och leda till
fattigdomsbekämpning. Här verkar det inte vara tydligt, det saknas en metodik
och en långsiktighet. Kommunerna vill internationalisera sig mer men det får
inte ske med hjälp av svenska biståndsmedel.

Vattenreningsverk som inte blivit verklighet, översatta
turistbroschyrer, sightseeing i Peking, en konsertturné i Västsverige och en
cd-skiva. På vilket sätt stärker de här resultaten demokratin och minskar
fattigdomen – själva syftet med de kommunala partnerskapen?

– När man läser granskningen så är det svårt att göra
bedömningen att det leder till de målen. Det här känns som väldigt
felinvesterade biståndsmedel. Vi har ju kommit långt ifrån det här duttandet
inom det svenska biståndet, idag jobbar vi mer långsiktigt. Jag utesluter inte
att människor med erfarenhet och kunskaper om lokal demokrati kan vara till
nytta men det är tydligt att man måste utvärdera den här verksamheten, och
fundera på om man är på rätt väg. Det här är långt ifrån vad svenskt bistånd är
känt för internationellt. Så här lättvindigt får inte svenska bistånd
användas.

I den politiska diskussionen beskrivs det ofta hur svårt
det är att bedriva effektivt bistånd i länder med mycket korruption. I vår
granskning visar exemplet Staffanstorp på problemet – svenska
kommuntjänstemän förstod inte att ecuadorianerna inte förstod dem. Är kommuner
då verkligen rätt lämpade att bedriva biståndsverksamhet?

– Det är en relevant fråga, det här är extremt svåra miljöer
att jobba i. Jag tror att det kan finna en godtrogenhet, man vill väl. Men det
innebär stora svårigheter om man saknar kompetens, man kan bli lurad. Samtidigt
kan det betyda något när man träffas på samma nivå i en kommun, det kan leda
till bar möjligheter.

Varken Sala-ida eller de kommuner vi har pratat med
hycklar med att ett viktigt syfte med programmet är att knyta
näringslivskontakter för båda parter. Tycker du att svenska biståndspengar ska
gå till att Sigtuna kommun får draghjälp att få hit fler kinesiska turister?

– Biståndsmedel ska ju framför allt ha en effekt i
mottagarlandet. Den här sortens projekt får inte handla om att hjälpa svenska
företag, det får inte vara ett förtäckt exportstöd, det har vi andra medel
till. Spinoffeffekten för den svenska kommunen får inte vara målsättningen, den
måste vara sekundär. I grunden är ju inte bistånd något som svenska kommuner
normalt jobbar med.

Kommunalrådet Anders Johansson (S) i Sigtuna tycker att
de pengar som hans kommun fått till ett partnerskap med Luodian i Kina borde gå
till utvecklingsprojekt i tex Afrika och inte till världens största ekonomi.
Vad säger du om det?

– Det kändes mycket märkligt att läsa om Sigtunas satsning i
Kina. Vill man marknadsföra sig som en turiststad finns det andra medel än
biståndspengar, det här kändes väldigt långsökt. Det är därför jag menar att
man måste se över metodiken och kriterierna för hur man jobbar. Man måste vara
realistiskt och tydlig med vad svenska kommuner kan medverka till. Sverige driver ju egentligen inte så
mycket bistånd i Kina, då handlar det om mindre insatser i miljö- och
demokratiprojekt.

Hur tycker du att den svenska biståndspolitiken har
förändrats efter att Gunilla Carlsson blev biståndsminister?

– På det stora hela så är svenskt bistånd respekterat och
har bra kvantitet och kvalitet när man ser till internationella utvärderingar.
Där är det ingen skillnad mellan då och nu.

Vad är egentligen skillnaden mellan regeringens
biståndspolitik och er?

– Jag tycker att den nuvarande regeringen använder
biståndspengarna till skuldavskrivningar, flyktingmottagande, och för att täcka
ambassadkostnader istället för att enbart ägna sig åt huvudmålet – fattigdomsbekämpning. Ändamålen har
blivit spretigare.

Gunilla Carlsson har pratat mycket om korruption och
ifrågasatt biståndets effekter med hänvisning till exempel problemen i Zambia.
Hur tycker du att man ska komma åt korruptionen där svenskt bistånd finns?

– Det finns alltid risker när man går in med bistånd i
utvecklingsländer, institutionerna är svaga och det är även rättsinstanserna. I
ett läge där vi försöker fokusera på färre biståndsländer löper vi också större
risker, det finns hela tiden hot trots goda intentioner. Men ett stort problem
tror jag är att vi pratar för lite om riskerna i Sverige. Vi politiker har en
bakläxa att göra, att kommunicera budskapet om hur komplicerad processen är. Annars
lämnar vi biståndsarbetarna i sticket.

Vad vill du göra konkret?

– I dag har vi
kommit en bit på vägen med en internationell samordning via Parisagendan. Jag
skulle även vilja att Sverige fokuserade mer i biståndsfrågan. Kanske borde man
smalna av vilka sektorer man ska jobba inom och till exempel kraftsamla inom
miljö, jämställdhet reproduktiv hälsa, och mänskliga rättigheter. Jag tyclker
också att sadev ska få ökade resurser för att granska vårt bistånd. Det räcker
inte med riktlinjer och direktiv, man måste analysera på djupet och för det
behövs en större kapacitet.

Vill ni öka biståndet från 1 procent eller ligga kvar?

– Vi är nöjda med 1 procent. Sen kanske man kan fundera på
mekanismerna, om det ska vara en procent av BNP. Ser man till konjunkturen kan
det få allvarliga konsekvenser och det är inte bra.

Den nya organisationen ICLD som ni var med och beslutade
om har samma riktlinjer som Sala-ida hade för de kommunala partnerskapen. Om
man inifrån Sala-ida tycker att kontrollen varit dålig, varför har inte den nya
organisationens riktlinjer skärpts?

– Det jag kan säga är att det är tydligt att det måste
finnas en klar målsättning, man måste strama upp regelverket och försäkra sig
om att det finns kompetens i kommunerna.
Annars hotar det tilltron till biståndet.