”Fattigdomsbekämpning måste ses brett”

Paul Dixelius, utvecklingschef på SKL International var med
och utvecklade programmet för kommunala partnerskap. Han menar att programmet
är ett av de mer framgångsrika svenska biståndsprojekten.

Varför startades det programmet?

– Sida gav oss uppdraget 2004, tidigare hade det funnits så
kallade vänortssamarbeten som hade sitt ursprung från perioden efter andra
världskriget då svenska kommuner ville hjälpa kommuner i bland annat Danmark
och Norge.

– Vårt uppdrag var att höja ambitionsnivån, höja kraven på
tydliga resultat och koppla projekten till Sidas mål om fattigdomsbekämpning.
Vi satte också krav på att de här projekten skulle drivas av kommunen med
lednings- och samordningsgrupper där både politiker och tjänstemän måste ingå
från båda länder, helst från både majoritet och opposition. I vissa länder kan
det naturligtvis vara svårt att få med oppositionspolitiker men den ambitionen
fanns i alla fall med i riktlinjerna.

Nu har det gått några år. Hur tycker du att programmet
fungerar?

– Jag tycker att det här är, och har varit ett väldigt
framgångsrikt program i allra högsta grad. Antalet ansökningar ökar. Det finns
flera säkerhetsmekanismer än i många andra biståndsprojekt eftersom det finns
inbyggda krav på kommunalt ägarskap och tydliga ansvar på nyckelfunktioner,
såsom projektkoordinator och projektledare, som säkerställer kontinuitet.
Dessutom är de tidsbegränsade. Bistånd är svårt.

Varför är bistånd svårt?

– Bistånd är fruktansvärt svårt, det handlar om så många
faktorer och i slutändan hamnar det alltid på individnivå. Det är flera led,
personer byts ut, politik skiftar och varje gång det sker förändringar skakar
det om biståndsprocessen lite. Det är därför jag tycker att man kan säga att de
här programmen är framgångsrika eftersom de inte är lika omfattande som många
andra insatser. I längre samarbeten kan det vara svårt att säkerställa ett
engagemang, här kan vi se ett naturligt engagemang kontinuerligt under hela
projekten.

De kommuner vi har granskat hittills har haft få konkreta
resultat. Hur ser du på det?

– Konkreta resultat kan vara svåra att se när det gäller
till exempel demokratistöd, man kanske påverkar stora grupper människor över
tid.

När ni utformade programmen, vilka utvärderingar diskuterades?

– Vi sa att man skulle göra interna utvärderingar och
uppföljningar, sådana görs också hela tiden. Andra utvärderingsformer får Sida besluta om, det är ju de som
finansierar programmet.

Många länder har kommunala partnerskap i Kina. Kina är en
av världens största ekonomier – varför behöver de svenskt bistånd?

– Samtidigt som det är en av världens starkaste ekonomier
har Kinatillsammans med Indien
världens största fattiga befolkning. Att Sida vill finnas i Kina handlar
om att man vill vara med och påverka demokratiutveckling. Vi har prioriterat
länder där de svenska erfarenheterna är relevanta. Vi anser inte att det är
ansvarigt att ge oss in i länder med kommunala partnerskap där det
överhuvudtaget inte finns någon kommunal administration men i länder som till
exempel Kina, Sydafrika och Indien finns det en motpart för kommunerna.

– Det är lätt att säga att det finns fattigare länder men
man ska komma ihåg att kan vi med svenska exempel påverka andra länder har vi
gjort en väldigt stor insats. Högre tjänstemän i Kina till exempel ser Sverige
som ett föredöme vad det gäller offentlig sektor. Begreppet fattigdomsbekämpning måste man se väldigt brett,
turism kan ju leda till fattigdomsbekämpning i det långa loppet.

Programmet för kommunala parterskap hanteras numera av
organisationen ICLD. Hur tolkar du deras uppdrag till skillnad från hur ert
uppdrag har sett ut?

– De har samma uppdrag. Men parallellt har de ju andra
uppdrag som vi inte hade, de skapar ju en forskningsenhet och ett
utbildningsprogram.