”Koloniala drag i kommunalt bistånd”

Här kommer svaren från Göran Hedebro, före detta Charge d’Affaires på den svenska ambassaden i Namibia 2001-2006 som vi utlovade i ett tidigare blogginlägg. Han ifrågasätter de kommunala biståndsprojekten och anser att svenska kommuner saknar rätt kunskap för utvecklingsarbete utomlands. Vi var framför allt ute efter hans syn på de kommunala partnerskapen och dess effekter i mottagarlandet. Han anser att bistånd är en allt för komplicerad fråga att hantera på kommunal nivå.

”Jag kan inte se att svenska kommuner alls ska ägna sig åt biståndsverksamhet
av det här slaget. Att jobba med bistånd är svårt, och det kräver kunskaper av
ett slag som svenska kommuner helt enkelt inte besitter. Det blir bara
amatörmässigt bistånd, småplottrigt och projektorienterat. Litet ett- eller
tvååriga projekt, och vad är det för mening med sånt? Bistånd måste bedrivas långsiktigt, och man måste ha en klar
plan för vad man vill åstadkomma. Annars är det bättre att avstå.

Bistånd via kommuner blir dessutom väldigt dyrt, med stora
delar av budgeten inriktad på resor fram och tillbaka mellan u-landet ifråga
och den svenska kommunen. Alldeles orimligt dyrt.

Kommunerna kan ju inte sätta upp egna biståndsavdelningar
med kunnigt folk. Det faller på sin egen orimlighet. Men har man inte de
nödvändiga kunskaperna om u-land och bistånd ska man inte göra någonting”, skriver Hedebro i ett mejl till oss från Namibia där han fortfarande bor.

Göran Hedebro anser att det finns koloniala drag i kommunernas biståndsprojket. han skriver:

Det finns ett kolonialt drag i hela tänkandet kring bistånd
via svenska kommuner på så sätt att det verkar som om det är de svenska
kommunerna som ska komma ridande på den vita springaren med upplysningens tända
fackla i handen. Det är ju i praktiken så att det i ett program av detta slag
blir de svenska kommunerna som bestämmer vad de vill göra i u-landet i fråga,
Visserligen heter det att man ska utgå från u-landskommunens behov och att man ska utforma lämpliga
program tillsammans, men i praktiken blir det ju inte så. Det vet alla som
sysslar med bistånd. Det blir de svenska kommunerna som med penningens makt
sätter agendan after vad som passar deras möjligheter och intressen.

Att u-landssidan finner sig i detta är inte så märkligt. Man
är glad för alla möjligheter till att få litet stöd (för resor, möten, direkta
projektpengar mm), och man säger förstås ja när den svenska kommunen kommer med
sina förslag. Även om man vet att det inte är precis vad man skulle vilja ha.

Detta kan dock inte bli något bra bistånd. I så fall måste
man hitta sätt att verkligen utgå från de behov landet har, och utforma
biståndet eftter dessa förutsättningar och, inte minst viktigt, samarbeta med
de institutioner som finns i landet i fråga. I Namibia finns t ex en särskild
National Planning Commission med vilka alla stora givare till landet
samarbetar. Denna kommission har ansvaret för att samordna det bistånd som
kommer landet till godo. Men jag skulle bli förvånad om de svenska kommunerna
ens haft några diskussioner med denna kommission.

Ett exempel som Hedebro lyfter där han anser att det är tveksamt om en svensk kommun kan hjälpa Namibia är HIV-frågan. Vänersborgs kommun har ett sådant Sala-ida-finansierat projekt.

”Det är förvisso viktigt att bekämpa hiv/aids i Namibia, men
det görs bäst av de som känner landet väl, och som vet hur man ska gå tillväga.
Landets regering ger frågan högsta prioritet, de driver olika slag av kampanjer
och annan löpande verksamhet. Det finns också många fristående organisationer som arbetar aktivt med
frågan. Här i Namibia finns också internationella organisationer som UNICEF,
UNAIDS och andra som bidrager – inom ramen för landets överordnade strategi.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå vad ett
2-årigt projekt lett av Vänersborg ska kunna lägga till allt som redan görs här
i landet. Jag tror heller inte att Vänersborg har den nödvändiga förståelsen av
de kulturella, sociala och ekonomiska faktorer som man måste känna till om man
ska kunna göra något meningsfullt. Det är i ett sådant läge absolut bättre att
avstå.”