ÄNTLIGEN!!!

SvD:s reporter Ricki Neuman vördnadsfullt på knä inför Tomas Tranströmer. Foto: Dan Hansson

Äntligen, ett rätt slitet ord i Nobel-sammanhang. Men nu säger jag det: ÄNTLIGEN för Tomas Tranströmer. Denna hyllade svenska poet som fått vänta så länge, och nästan lika lång tid har jag envist bevakat paret Tranströmers bostad. Första gången redan när de bodde i Västerås. Därefter, med kanske något eller några års undantag, vid lägenheten på söder i Stockholm. Flera gånger med blommor som lite snopet fått återvända till redaktionens skrivbord.

Gårdagens besked av Peter Englund bland de samlade i trapphuset utanför Tranströmers dörr blev overkligt, ingen vågade riktigt tro på de små telefonerna med hörsnäckor. En viss förvirring innan jag tar mod till att ringa på ringklockan.

Monica Tranströmer öppnar och ser härligt glad ut. Jag ger henne en kram och går in till Tomas som sitter helt ensam och vinkar till mig med sin vänsterhand, jag tar den och säger grattis. Därefter börjar tumultet som jag är en del av. Men jag är glad att jag var den förste efter hustru Monica att säga grattis.