Behövs filmkritiker?

Med jämna mellanrum blossar debatten om kritikens brister upp, litteraturkritikens, konstkritikens, filmkritikens brister. Senast var det Nils Petter Sundgren som tog bladet från munnen i sin artikel i Expressen. Filmkritiken hade spelat ut in roll sa han.

Amerikanska kioskvältare är numera ”critic proof”. När marknadsförarna har gjort sitt för att för att skapa ett obetvingligt tittbehov hos publiken är det endast betygen i form av stjärnor, fyrar, tärningsprickar i annonserna som är av någon sorts vikt. Må så vara. Där är vårt inflytande minimalt och så har det väl alltid varit när det gäller block busters.

Men de andra filmerna, de små konstnärligt ambitiösa och nyskapande filmerna på udda språk, som inte har några marknadsföringsbudgetar? Hur ska publiken får reda på att de finns utan filmkritiker? Filmer som De andras liv, Pans labyrint eller Herr Lazarescus död. Det är där filmkritikerna kan göra en insats och gör det! Gång på gång hör jag av människor som långt om länge kommit iväg och sett de filmerna och är slagna av häpnad över att något sådant också existerar vid sidan av Spiderman, Pirates of the Carribean och Die Hard.

Jag kan inte heller låta bli att påpeka hur kunniga dagens unga filmkritiker är med filmvetenskap plus ofta ytterligare ämnen som litteratur-, konstvetenskap eller språk i bagaget. När jag gick på universitetet i slutet på 60-talet fanns inte ämnet filmvetenskap ännu.

På den tiden tillfrågades den på redaktionen (ofta frilans eller vikarie) som gillade att ”springa” på bio om han eller hon också ville bli recensent. Det var ungefär lika ärofullt som att referera en match i gärdsgårdsserien.