Kristin Lundell
Så tog det slut i år igen. Recensionen – eller snarare rapporten, på festivaler blir det ju mer rapport än recension – är inlämnad. På Avenyn utanför rör sig inte en själ. Staden har inte vaknat än. Way Out West har med åren blivit mer och mer som en svensk version av SXSW – den gigantiska musikmässan i Austin, Texas – som låter musiken ta över varenda hörn och klubb av staden under några dagar. Kanske är det därför som festivalen växer och växer. För att det inte är tänkt att vi alla ska befinna oss på samma gräsmatta hela tiden utan sprida oss. För nog var det trångt i Slottsskogen under helgen.
Warpaint hade tydligen varit fantastiska i torsdags natt. Det smärtar. Kul för er som var där. Men aj för oss som försmäktade inför tanken på Stay Out Wests köer.
Men vi ses nästa år. Hej på ett tag.