Robyn och bananen

Igår var det de närmast omänskliga artisternas kväll på Way Out West. De som spelar i en liga som gör dem till annat än kött och blod. För eter ett 00-tal där superstjärnor skulle tas ner på jorden, där fotografier manglades ut på stjärnor som storhandlade och plockade hundbajs, där dokusåpor visade att de minsann var precis som vi ändå (fast med massa fler nollor på bankboken) är törsten efter den storhetsvansinniga stjärnan större än någonsin. Nu verkar Robyn förvisso stå med båda Buffalo-skorna på marken men hon besitter en superstjärnas styrka.

Det är just hennes osvikliga mentala fokus som egentligen är hennes främsta likhet med Madonna. Det är som om det rinner något annat än blod i ådrorna: en robotaktig koncentration som får henne att aldrig tappa kraft, att ständigt öka den komprimerade energin ytterligare ett snäpp och gång på gång bevisa varför hon är bland det bästa som Sverige har just nu. Efter tjugo minuter tar Robyn fram en banan, trycker in den i munnen och slänger sedan ut skalet i publiken. Jag kan aldrig minnas att jag sett något sådant förut.