Festivalblogg

Elin Unnes

Elin Unnes

Är nej, det är inte jättemycket folk. Det är ingen kö till barerna, mobilen fungerar, det finns plats att sitta och vägarna går att gå på. Jag har inte heller sett en enda tonåring i framstupa sidoläge (*bliss*). Och vad är det egentligen för fel på det? Inget fel över huvud taget! Festivalbesökarna jag tjuvlyssnat på verkar också hålla med.

De enda som kanske skulle säga emot är artisterna. Samtidigt måste det ju vara bättre att spela för en liten, entusiastisk publik än för en stor, likgiltig. Man brukar ju säga att man aldrig varit riktigt ensam förrän man känt sig ensam i en folksamling (eller på en orgie, enligt skådespelaren Russel Brand). Jag kan tänka mig att man heller aldrig känt sig verkligt ointressant förrän man ignorerats av 30 000 människor. Jag borde kanske ha frågat Bob Dylan efter Peace & Love.

 

Om bloggen


SvD:s utsända Linnéa Olsson, Elin Unnes och Kristin Lundell bloggar från den svenska festivalsommaren. Läs rapporter från Sweden rock, Peace & love, Where the action is, Hultsfred och Way out west.

Arkiv

Fler bloggar