Snipp, snapp, snut…

Farväl Borlänge, du pärla bland diamanter. Om jag aldrig mer ser en ”Krama mig”-låtsastatuering igen kommer det vara för tidigt.

Dags att gå genom den öde stan, förbi Securitas-vakterna och ytterligare en gränskontroll och en kravallstaketslabyrint in på den lilla stationen som ser ut som en sovcell i ett överbelagt, ryskt TBC-fängelse. Genom korridoren tillsammans med poliserna som är här för att plocka upp killen som, likt en fågelunge ur sitt bo, ramlat ner på spåret och blivit liggande. Upp på tåget som går förbi insjöar så kalla att fötterna domnar och tänderna ilar bara man tittar på dem och hem, hem, hem.

Med mig tar jag en förkylning som sitter som ett spännband, en Suzi Quatro-skiva, stämningen under Anna Järvinen-konserten, Graveyards duggregn och t-shirt, MIAs vredesutbrott och Bob Dylans Tangled up in blue.