Hon kom, hon såg, hon surade

Jag älskar MIA. Allt hon gör verkar helt och hållet inspirerat. Jag tänker mig att hon har en hel sweatshop nyimporterade lankeser som är så kära i engelska att de gärna sitter i hennes källare och drömmer ihop ordlek efter ordlek medan hon står på bakgården och skjuter vapen med ena handen och producerar med den andra.

Inte konstigt då, med alla de nerlagda arbetstimmarna, videokonsten, dansarna, beatsen, att hon blir lite sur av att spela inför ett publik hav (eller i alla fall publikdyning, som drar sig allt längre bort för varje låt) med händerna i byxfickorna. Det är ju inte ens som om nån har en öl de måste hålla i. I Story to be told ger hon upp, kastar micken i golvet och slutar sjunga. Lite senare går hon av scenen i protest. Och, som det geni hon är, visar skärmarna människor i en anti-MIA-demonstration, med plakat där det står ”Hold MIA accountable.” Skyll på MIA.

Extra roligt då att hon ändå, trots det, är gårdagens mest intressanta.