Första festivalen nere – någon mer to go?

Igår meddelades det att Arvika blev den första svenska festivalen att stupa för i år. Det har ju kommit att bli en årligt tradition att någon festival får sätta livet till. Publiken räcker inte till. Banden räcker inte till. För att kunna försörja alla festivaler med besökare hade vi närmast behövt en slags värnplikt. Inkallelseorder att befinna sig framför stora scen för att bevittna ett av alla band som redan nästa vecka kommer att spela på någon annan festival inom ett stenkasts radie. Borta är den tid då festivaler var den enda chans att se band man bara läst om i Melody Maker eller NME. Det finns en gräns. I bästa fall ger nu Arvika sig själv några år på sig att vila, dra upp strategier och sedan göra en comeback. Att ge sig upp på hästen direkt är en vågad chansning. För mycket negativt finns förknippat med festivalnamnet för att garantera en succé även fast inriktningen görs om. Fast å andra sidan. Säg det till Hultsfred som struntade i alla begravningshälsningar och istället drämde till med sitt bästa festivalprogram sedan Eldkvarn brann (no pun intended till Plura). I det fallet kan det gå vägen. Det borde gå vägen. Hultsfred presenterar ett av sommarens bästa program.

I ärlighetens namn är inte Where The Action Is program det mest spännande som gått i ett par skor. Det är säkert och bra. Inget särskilt att skriva hem om, inte särskilt mycket nytt under solen men heller inte så mycket att förlora. Riktningen går i mitten av vägen. Missa inte Serenades som fått den oturliga tiden – för alla som inte har semester – att spela redan klockan 14. Så synd för alla som missar det enda bandet som egentligen går att upptäcka på WTAI i år.