Mosh pitens återkomst

För ungefär tolv timmar sen stod jag snett bakom en tjackad snubbe i struken skjorta som skrek ”Jag kommer dö här i natt” så högt han kunde. Det var Trash Talk-konsert och det fick mig att tänka på några saker.

1. Alla som jämfört Trash Talk med Bad Brains har gjort bort sig.

Det är som att likna Vaginal Davis vid Carola, bara för att båda är tjejer (typ).

2. Alla som jämfört Trash Talk med Fucked Up har rätt, nästan.

Men medan Pink Eyes i Fucked Up är som en livsbejakande mysfarbror som bara vill att alla ska dansa lite mer, och visa att det inte är farligt att ramla omkull eller få någon annans svett i munnen ibland, så är Lee Spielman mer som konfrontations-teater gone wrong. Han sliter ner ljudisoleringen från taket och frågar i micken ”Vem kommer bli den första att skrika ’Jag kommer dö här i natt.’?” När någon svarar just så, och Spielman sen vrålar ut till resten av publiken, ”Vem kommer döda den här killen, kom igen, vem!?”, är det klart att det inte är på riktigt, det är klart att inget kommer hända. Men det är fortfarande långt ifrån Fucked Ups gla-tjoiga kramkalas där hardcorens svar på Beppe Wolgers vaggar hela publiken i sin trygga, håriga famn.

3. Om ett band blir kända för sin mosh pit, betyder det att det är mycket mosh i världen just nu, eller lite?

Tjejen bredvid mig berättade att hon läst på internet att det är inne bland kidsen i USA att mosha just nu, så jag hoppas på det första.

4. Jag fattar varför tjejerna som startade riot grrrl invaderade mosh pits i grupp i början på 90-talet.

Om man älskar att pumpa med näven i luften och sparka vilt omkring sig under konserter, som den 45 kilo tunga, nästan genomskinligt blonda tjejen framför mig verkar göra, är insatserna högre än för den som väger dubbelt så mycket och kan slita av sig tröjan så att slagen halkar av ens svettiga överkropp. Jag säger inget dåligt om det senare, jag säger bara att jag förstår behovet av ett visst vikt-handikapp i aggro-högen!

5. Var det bra då?

Det var intressant i alla fall, och jag älskar att någon orkar anstränga sig så mycket för att skapa en känsla under en konsert, men om jag fick välja fritt skulle jag hellre se Bombus en gång till.