Zonkade Girls

Jag har varit förtjust i popbandet Girls på avstånd sen första gången jag såg den amerikanska fotografen Sandy Kims bilder av dem. Så, i sista sekunden innan WOW beställde jag deras album, Album, och tjatade på en av lagerkillarna på Insound tills han öppnade skivan och skickade nedladdningskoden till mig på en gång. Förtjusningen övergick i besatthet, och sen jag kom till Göteborg har jag, precis som det var när man var tonåring och förälskad i en kille på skolan, tyckt att jag sett bandet överallt. Men nu när jag faktiskt ser dem, i solen, med en läsk i handen, precis som jag alltid tänkte att min första gång med Girls skulle vara, är det en besvikelse. Basen verkar alldeles för hög, och alla de försiktigaste harmonierna, och Christopher Owens röst, försvinner. Alla sånger låter annorlunda, som långsamma, misslyckade försök till monoton shoegaze. Inte blir det bättre av att Lisa Milberg från Concretes precis berättade att de andra gångerna hon sett bandet, på mindre lokaler, har det varit så bra att hon varit tvungen att hålla i sig.

Doh!