Felaktigt om Way Out West

Igår vid halv tio på kvällen ljög jag. Då sa jag att Beach House var fredagens bästa konsert på Way Out West. Hade jag väntat två timmar till hade jag vetat att den konsert som egentligen var den bästa var M.I.A.s.

Jag kände mig lite rätt när jag såg att vi hade likadana jackor – enorma armérockar – men Maya matchade sin med en paljettig flanellskjorta och såna där solglasögon man köper på Kanarieöarna, med speglande marijuana-blad på glasen. Om utomjordingar hade kommit från ett dåligt område i London hade de sett ut och låtit som M.I.A.

Alla låtar var fullkomligt förvrängda och uppskruvade, ett av de hårdaste dans-set jag någonsin hört, fullt med mistlurar och vapenskrammel, och i bakgrunden galopperade enhörning och blinkade kattungar.

En favorit var också kören som var klädda i något som såg ut som Walter van Beirendoncks mans-burka.

Det var så svängigt att till och med gräsrötterna hade glowsticks