Vilda Västern

Sitter på tåget på väg mot Way Out West i Göteborg. Det verkar som att alla är rätt överens om att när det gäller musik så är WOW Sveriges bästa festival. Men de senaste veckorna har många lagt till, ”Även om det inte är riktigt lika bra lineup i år.” Jag undrar om det beror på den där festivalkonkurrensen som alla pratar om – varje stad vill ha en – eller om vi bara blivit bortskämda. I början av 2000-talet var jag helt chockad över att kunna se ett band som The Strokes på en festival, i en stad dessutom. Sen dess har Luger-festivaler som just Accelerator (där The Strokes spelade) och Way Out West gjort det till något självklart att alla festivaler, till och med de som drar radioskvals-massor med artister som The Killers och Lars Winnerbäck, grundar under dan intressanta artister. Och så plötsligen står man där och rycker på axlarna åt att kunna se ett återförenat Pavement, fantastiska Girls och The Soundtracks Of Our Lives med en symfoniorkester, i en lagom bekväm och asfalterad stad.

Just nu är klockan strax efter tio på morgonen, jag värmer med Pavements Slanted & Enchanted, killarna framför med Bacardi breezer lime.

Eftersom det här är en festival för vuxna förväntar jag mig att alla ska dansa SÅ HÄR.