These does not go to eleven

Man brukar ju sammanfatta festivalen, så här när man kommit hem till vardagen igen.

Först och främst så ska Sweden Rock ha en eloge för de lite mer öppensinnade bokningarna. Varken Slayer, High on Fire, Amon Düül II eller Dundertåget hade varit aktuella för bara några år sedan. Det visar inte bara på bredd utan också god smak. Nästa år hoppas vi på samma stil och får se tex Neurosis, Electric Wizard, Aura Noir och ett återförenat Autopsy.

Mäktigast var givetvis mitt Slayer-moment. Total surrealism. Dave, vilken kille va? Enligt folk framför scenen var också Tom i högform, vilket känns kul.

Leo Smee i Cathedral har lunkat runt och passade på att tipsa om att det absolut bästa stället att köpa svarta doom-hattar på är Italien. ”De kostar bara 5 pund, men å andra sidan måste man åka till Italien också.”

Matt Pike ondgjorde sig över sin ex-flickvän som fått vårdnaden om deras gemensamma hund och förutspådde samtidigt att hans nuvarande tjej säkert kommer ta deras vovve någongång i framtiden.

Med på listan över kändisspottings är givetvis Anvils magiska manager, som hade exakt samma kläder på sig som i dokumentären om bandet. Henne vågade vi inte gå fram till. Även Andreas Kleerup minglade rätt rejält. Och Oscar Dronjak från Hammerfall som plötsligt blivit blond.

Hann klämma in tio minuter Switch Opens på vägen mellan Watain och W.A.S.P. och konstaterade att det lät utmärkt på Nemis-scenen.

Bäst: High on Fire
Sämst: Guns N’ Roses (tyvärr)

Nu inväntar jag den officiella förklaringen till att volymen på Guns var ungefär på samma nivå som min ringsignal.

Kolla den fina vyn nedan. Vem sa att det måste vara dräggigt på festival?